Austin Powers in Goldmember (2002)

Mja, baby, tja, jo kanske

Ojämn, tyckte någon. Jo, det är väl det minsta man kan säga.

Austin Powers, den översexuelle internationella mysteriemannen, är tillbaka för tredje gången, och efter förra filmens framgång har Mike Myers numera en ganska rejäl budget att leka med när han, som det verkar, gör verklighet av alla fåniga idéer som ramlar omkring i hans hjärna. Visserligen är det som vanligt Jay Roach som regisserar, men Austin Powers-filmerna känns helt och hållet som Myers privata lekplats, där han gärna spelar hälften av rollerna själv. Inte för att han har brist på stjärnor som vill ställa upp - här ser vi bland andra Tom Cruise, Steven Spielberg och Britney Spears fladdra förbi på de mest självdistanserade sätt - men han är väl helt enkelt dålig på att delegera ansvar.

Introt är underbart idiotiskt, där Austin ser inledningen på en film baserad på hans äventyrliga liv. Missnöjd med filmens brist på "mojo" drar han igång ett dansnummer som slutar med att fröken Spears försöker skjuta honom med brösten, för att istället drabbas av åkomman exploderat huvud. Det går inte enbart nedför efter detta, men nivån pendlar därefter kraftigt mellan härligt fånigt och bara fånigt.

En man fixerad vid guld till den grad att omständigheterna givit honom namnet Goldmember (inte det enda sexrelaterade skämtet i filmen, tro mig) har skapat en anordning för att dra exempelvis asteroider mot jorden. Varför skulle man nu vilja det? Jo, Dr Evil kan nog hitta på en vettig användning. Sålunda skapas en dyad av två superskurkar. Austin Powers å sin sida reser tillbaka i tiden och plockar med sig en snygg CIA-agentska från 60-talet. Det händer mycket sådana saker i de här filmerna.

Men Goldmember är också ett familjedrama. Sonen Scotty och klonen Mini-Me tävlar vidare om Dr Evils gunst, samtidigt som Michael Caine dyker upp som Austins far, och det hela blir - som "Road to Perdition" - till stor del en film om fädrer och söner. Likheterna filmerna emellan utöver detta är annars få ...

Mycket är sig likt, men en ny kvinna måste förstås finnas med i handlingen. Beyonce Knowles från lama flickbandet Destiny's Child är överraskande nog inte bara söt, utan verkar även ha en rejäl självdistans. Hennes blaxploitation-influerade Foxxy Cleopatra är så avspänt gestaltad att hon tillsammans med Michael York ger de plumpaste scener ett visst mått av värdighet. Värdighet är annars ingen egenskap som Myers sätter särskilt högt. Goldmember är massivt löjlig och faktiskt ännu barnsligare än föregångarna.

Ett intressant fenomen är när Myers skapar scener där vissa av de karaktärer som Myers spelar får andra karaktärer som Myers spelar att känna avsky och äckel. Var står han själv i det hela? Ungefär här, kanske; äckelhumor är förvisso lågt, men den funkar. Och när man så konsekvent och medvetet hänger sig åt oerhört barnsliga scener blir det faktiskt rätt kul ibland. Ibland blir det bara äckligt.

Ibland sprudlar det å andra sidan till om filmen till den grad att man inte kan annat än bli glad, i färggranna sång-och dansnummer och i påkostad men fånig och inte sällan plump scenografi. Goldmember har uppenbarligen kostat pengar, och "it's all up there on the screen", fast inte riktigt på det vanliga sättet. Myers nöjer sig inte med att skapa en pampig lokal åt sin superskurk, den måste också vara löjlig på minst ett sätt.

Men är det kul? Tja, både ja och nej. Jag tycker till exempel det är roligt när Mini-Me sparkas omkring och rasar in i väggar och sedan reser sig upp i samma klipp. Det måste de ha jobbat på. Roligt är det också fortfarande när Dr Evil gör citattecken i luften (citattecken i luften är, rätt använt, ett mycket bra komiskt grepp). Resten är väl i stort sett upp till var och en, men här finns ett sådant enormt antal gags, skämt och gamla hederliga vitsar att jag nästan kan garantera dig att du kommer skratta ibland. Kanske åt fängelserappen, kanske åt hajarna med laserkanoner på huvudet, kanske åt att Fred Savage från "En härlig tid" är med och har ett lyte, kanske åt att de fnissiga japanska skolflickstvillingarna kallar Powers "sexible", kanske åt att Michael Yorks rollfigur heter Basil Exposition, eller kanske helt enkelt åt den summa pengar som gått åt till att skapa denna urbota dumma film.

© Anders Lindahl
2002-10-08

Originaltitel: Austin Powers in Goldmember
USA, 2002
Regi: Jay Roach
Med: Mike Myers, Beyoncé Knowles, Michael Caine, Seth Green, Verne Troyer, Michael York, Robert Wagner, Mindy Sterling, Fred Savage

Genre: Komedi
Svensk biopremiär: 2002-10-11

Sök