Darkman (1990)

"Who's the real monster here?"

Långt innan han fick förtroendet att göra film av "Spindelmannen" gjorde Sam Raimi en annan seriefilm med "man" i titeln. Frånsett, förstås, att den inte var baserad på någon tecknad serie.

Andan i historien (påhittad eller ihoplånad av Raimi själv), där en vetenskapsman förvandlas till en brottsbekämpare (eller åtminstone bekämpare av ett selekt antal brottslingar) med krafter och kunskaper som förvandlar honom till något Mer än Människa, har alla superhjälteseriens kännetecken, formmässigt lika mycket som handlingsmässigt. Musicerad av Danny Elfman och skjuten av Bill Pope (som senare skulle ta med sig sina lärdomar bland annat härifrån och fota något ännu coolare kallat "The Matrix") är "Darkman" form över innehåll i den bästa tänkbara bemärkelse.

Inledningen andas tydliga influenser från Hongkong, mer specifikt John Woo, men sedan är det Tim Burtons "Batman" som ligger närmast till hands i referenslådan. Fast där Batman nöjer sig med dubbla identiteter får vår hjälte här anta betydligt fler skepnader, och istället för i en fiktiv gothstad utspelar sig handlingen i något som är ganska nära vår verklighet. Tro dock inte att realismen är särskilt närvarande för det, oavsett hur många kvasivetenskapliga fraser vi får oss till livs.

Vetenskapsmannen Westlake blir offer för samvetslösa skurkar som i jakt på ett dokument ventilerar hans assistent och tror sig förpassa även honom till de sällare jaktmarkerna. De har förstås fel. Efter flykt från sjukhuset, med ett tal som liknar Elefantmannens och ett föga mer tilltalande anlete, har Westlake inte så mycket att hämta bland vanligt folk längre, och hans chanser att fortsätta den lyckliga kärleksaffären med Frances MacDormand verkar slimma. Men han lyckas lappa ihop ett nytt labb av resterna från det gamla, och med hjälp av den syntetiska hud han ännu inte lyckats få riktigt stabil och den okänslighet för smärta som ett kirurgiskt ingrepp begåvat eller förbannat honom med kan han bli en farlig fiende för banditer som tror att de gjort sig av med honom för gott.

Med ständigt nya ansikten (som bara håller i ett par timmar i ljuset) planerar och utför han en omständligt underhållande och grym hämnd. Samtidigt försöker han försiktigt närma sig sin forna kärlek igen, som i sin tur är föremål även för den värsta skurkens känslobedyranden. "Darkman" har många problem men det allra värsta är kanske att mannen bakom det ruinerade ansiktet förändras.

Det mesta stämmer i "Darkman". Den är melodramatisk och övertydlig och lyckas samtidigt bli matinéskräckigt spännande vid flera tillfällen, och även rätt sorglig faktiskt. Några repliker (som "what is it about the dark, what secret does it hold") landar mellan stolarna och fungerar varken som ironiskt eller uppriktigt menade, men oftast sitter fraserna rätt. Liam Neeson (innan han blev världsberömd i och med "Shindler's List") gör sin "Darkman" till en nästan trovärdig figur trots att detta kanske aldrig var meningen, och ger oväntad nerv åt rader som "take the fucking elephant". Tragedin i hur en trevlig forskare får hela sitt liv förstört men desperat försöker behålla sin mänsklighet och värdighet når fram både en och två gånger.

Denna uppslukande berg-och-dalbana till film där Raimi plötsligt fick leka med en ganska rejäl budget, underhåller på så många sätt att man kan ha överseende med effekter som inte alltid hållit för tidens tand. De läckra bildlösningarna bjuder fortfarande på otaliga imponerade leenden och samtidigt lite skön Hitchcock-nostalgi.

Roligt också att se Larry Drake (vid denna tid känd som den mentalt slöe snällingen i "Lagens Änglar") som monstruös skurk med en förkärlek för att knipsa av sina fienders eller försvarslösa offers fingrar. Filmens värsta skurk är dock en betydligt mer socialt belevad herre. Colin Friels, som sällan fått några stora roller varken före eller efter "Darkman" men gör en minnesvärd bad guy, som visserligen främst briljerar som skurkaktig och muntert ångerbefriad affärsman men inte drar sig för att hoppa runt på byggnadsställningar hundra meter över marken om situationen kräver det.

Fyra russin känns som det självklara betyget. Det här är Sam Raimi antingen in absurdum eller i sitt esse. Jag röstar för det senare.

FOTNOT
Bruce Campbell, för den som saknar honom, dyker upp precis i slutsekunderna.

© Anders Lindahl
2004-02-14

Originaltitel: Darkman
USA, 1990
Regi: Sam Raimi
Med: Liam Neeson, Frances McDormand, Colin Friels, Larry Drake, Nelson Mashita, Jessie Lawrence Ferguson, Rafael H. Robledo, Dan Hicks, Ted Raimi

Genre: Action, Kriminalfilm, Sci-fi

Sök