Atlantis - en försvunnen värld (2001)

Smårolig fantasi med oväntad svärta

En gång, för ganska länge sedan, berättade Platon en saga om en försvunnen värld. Dess makt var stor och dess invånare framgångsrika, inte minst genom sin höga moral. Men säg den moral som varar för evigt. Atlantidernas känsla för rätt och orätt försvagades och straffet för detta kom snabbt och slog hårt. Under ett enda dygn översvämmades hela riket och var för evigt förlorat. Allt detta skulle ha hänt för sisådär en elva tusen år sedan men Platons saga har levt vidare ända till våra dagar. Många är de som sökt efter det sjunkna riket Atlantis, och dess beryktade rikedomar, och olika landsområden har under skilda epoker betraktats som det återfunna Atlantis. Till och med Sverige fick sin beskärda del av detta. I slutet av 1600-talet ansåg nämligen Olof Rudbeck, full av patriotisk yra, att vårt avlånga land mycket väl kunde vara det stoff som sagor vävs av.

Kopplingen mellan Sverige och Atlantis må det vara hur det vill med, men historier finns det i alla fall fortfarande att berätta om det sjunkna riket. Det är nämligen precis vad producenten Don Hahn och regissörerna Gary Trousdale och Kirk Wise har gjort. Och det är inte en helt oäven skapelse de har åstadkommit.

Milo Thatch, en äventyrare, upptäcktsresande och vetenskapsman i vardande, är smått besatt av att följa i sin farfars äventyrliga fotspår och hans dröm är att hitta Atlantis. Hans stora kartografi- och språkkunskaper kommer dock inte riktigt till sin rätt på arbetsplatsen, pannrummet på ett stort museum i Washington. På väg att nästan ge upp sina storslagna drömmar får han dock oväntad hjälp. En gammal, och synnerligen förmögen, vän till den avlidna farfadern bestämmer sig för att bekosta en storslagen expedition till Atlantis. Till saken hör också att Atlantis enligt legenderna var utrustad med en närmast oändlig energikälla, vilket 1914 och med Europa stående inför ett stort krig, inte vore en dum sak att ha på den amerikanska sidan. Sådana världsliga aspekter är dock inget som berör Milo Thatch i någon högre grad. För honom är det den humanistiska forskningens stora upptäckter och äventyr som lockar. Sagt och gjort ger sig den u-båtsförsedda expeditionen av och kommer på ganska kort tid fram till detta drömmarnas och sagornas rike. Det hela blir dock lite mer komplicerat när Atlantis visar sig vara befolkat.

Atlantis har en stämningsmässig grundton som är lite mörkare än vad vi kanske är vana vid i Disneyfilmer. Ondskan har här sin grund i girighet och de elaka personerna är inga karikatyriska monster utan ganska vanliga människor. Därför vet vi inte från början vilka som kommer att vara på den goda respektive onda sidan. Vi vet överhuvudtaget inte att det finns en ond sida i filmens början, även om vi anar att så måste vara fallet. Detta ger en viss nerv åt Atlantis, vilken annars lätt hade kunnat bli alltför glättig. Bilden av de maskförsedda och därigenom helt anonyma soldaterna är riktigt skrämmande, framför allt som man aldrig vet när de kommer att dyka upp, eller på vilken sida de kommer att stå. De kraftigt beväpnade hantlangarna har genom sina masker inga identiteter och kan därför heller inte ha någon egen moralisk ståndpunkt utanför gruppen och dess order. En sådan svartsyn hade jag inte riktigt väntat mig av ett Disneyäventyr. En annan intressant sak på samma tema är att om man blir skjuten så dör man. Om ens ubåt exploderar hoppar man inte upp och borstar av sig dammet efteråt. Nåja, detta sista är väl kanske en sanning med viss modifikation eftersom det beror en hel del på vilken karaktär man är i filmen, men sant är i alla fall att en majoritet av de som ger sig iväg på expeditionen inte kommer fram till målet.

Nu har jag kanske fått det att låta som att Atlantis är en tung och mörk film, och vad passar då bättre än att vända på steken. Det är nämligen framför allt en ganska skojig film, där det underhållande i den främst bygger på den disparata samling individer som utgör expeditionens kärna. Vi har som radiooperatör en kedjerökande, lakonisk äldre dam (Florence Stanley) som tillbringar sin mesta tid med att prata med sin väninna över radion, som sprängämnesexpert en gänglig före detta blomsterförsäljare (Don Novello) som fann meningen med livet när grannbutiken exploderade, den av grävning helt besatte fransmannen Geatan "Mole" Moliere (Corey Burton) och den guldgrävarinspirerade Texaskocken Cookie (Jim Varney), vars ena huvudråvara i matlagningen är fett. Den andra är flott. Alla karaktärer bjuder på en del roliga infall och replikskiften, utan att falla in i alltför utstuderad tokrolighet. Ibland blir det lite väl mycket falla-på-rumpan-åh-vad-roligt-skämt, men mestadels håller sig karaktärerna innanför det fortfarande roligas gräns. Förutom de redan nämnda personerna har vi framför allt Michael J. Fox i rollen som den naive och för strapatser föga lämpade äventyraren Milo Thatch. Roliga one-liners, fysisk humor och allvar samsas i bästa välmåga i Milos karaktär och det finns också en tydligt utveckling av karaktären under filmens gång.

Ur animationssynpunkt är Atlantis välgjord och tilltalande, utan att för den skull presentera några riktigt intressanta nyskapelser på animationsfronten. Karaktärerna är en aning stiliserade i stil med människorna i Tarzan (1999) även om de olika personerna hämtar drag från ganska skilda animationsstilar, vilket ytterligare förstärker deras personligheter. Undervattensscener, vulkanutbrott och andra specialeffekter finns det gott om i Atlantis och det är riktigt trevligt att se hur Disney denna gång har lyckats blanda tredimensionella element med traditionell animation utan att skillnaden blir alltför tydligt (jämför gärna med den i detta avseende helt misslyckade "Tillbaka till Landet Ingenstans"). Atlantis saknar den lätthet och glädje som finns i Kejsarens nya stil och den energi som Tarzan, åtminstone i vissa scener, bjuder på. Å andra sidan har den en intressant svärta som ger ton åt berättelsen vilket, i mina ögon, väger till dess fördel.

Det är alltid lika svårt att fundera ut vilka som har mest nöje av att se en viss film. Jag är själv 27 och tyckte att Atlantis var intressant och spännande underhållning för stunden, men den riktar sig väl egentligen främst till människor som är lite yngre än vad jag är. För de allra minsta barnen kan den nog vara lite väl skrämmande men om man är lite äldre, säg sju, åtta, nio, tio sådär så tror jag att den kan vara riktigt kul. Men om jag får tillåtas vara en aning förnumstig skulle jag nog vilja att en eller annan förälder också satt med i tv-soffan. Det är inte traumatiskt som när Bambis mamma blir skjuten men det är ändå en hel del våld med i filmen. Förresten tror jag att samma en och andra förälder också kan tycka att det är en kul film.

© Andreas Hallgren
2002-04-11

Originaltitel: Atlantis: The Lost Empire
USA, 2001
Regi: Gary Trousdale Kirk Wise

Genre: Action, Animation, Äventyr, Barnfilm
Svensk biopremiär: 2001-11-09
Teman: Disney

Ingår i följande teman

Sök