Mona Lisas leende (2003)

Revoltfilm på säker mark

Det här har ni antingen redan hört, eller kommer garanterat att höra/läsa någon annanstans inom en snar framtid, såvitt ni överhuvudtaget funderar på att se den här filmen: att det här är "Döda poeters sällskap" - för kvinnor. Men det finns fler filmer som gör sig påminda.

Främst "Välkommen till Pleasantville" och "Far from Heaven" med sina (nid?)bilder av 1950-talets USA, i ett samhälle som åker slalom mellan framstegstänkande på alla plan, fritänkande på några och traditionella, eventuellt förstockade ideal som begränsar friheten för individen. Och då framförallt kvinnan. Ärligt talat är alla de tre filmerna bättre än "Mona Lisa smile", en mer än lovligt övertydlig och melodramatisk historia som lever högt på enskilda rollprestationer och en ledigt lättflytande regi.

Efter att ha sett en trailer för filmen rulla några gånger, trodde jag mig ha tagit del av hela handlingen i sammandrag. Och det var inte helt fel. Den innehåller som sig bör en serie emotionella upp-, ned-, mot- och framgångar för vår hjältinna, men få riktigt skarpa kurvor. Två timmar går fort undan, men det känns ändå ganska tunt till slut och med öppningar som känns mer ogenomtänkt utelämnade än stimulerande fantasiväckande.

Det handlar om den nymodiga nuckan Katherine Watson och eftersom det är Julia Roberts som spelar henne, förväntas vi alla veta instinktivt att hon inte alls vore fri som fågeln om hon hade velat vara fången av en riktig man. Hon kuskar kust till kust, från det frigjorda Kalifornien till Massachusetts för att "make a difference" i landets ledande bildningsinstitut för brudar (i flera betydelser), Wellesley. Redan första dagen får hon veta i förtroende att "alla ville inte ha dig här" och på internatet för ogift kvinnlig personal regerar en tragiskt övergiven ungmö som sätter standarden för vad som går an. Hon ser också till att nykomlingen får veta vad som  behövs om övrig personal, som att den syrliga men ärliga skolsköterskans kvinnliga "partner, du vet - partner" avlidit något år tidigare.

Katherines ämne är konst och det finns en mall att följa, men givetvis vill vår hjältinna visa att lärdom för livet är mer än att rabbla namn och årtal. Vad är god konst och varför? Och vad spelar den för roll egentligen? Ja, ni fattar, det är inte så lite av Robin Williams agiterande "riv ut, riv ut förordet" i ny förpackning. Men Mike Newell tar aldrig ut svängarna som Peter Weir gjorde för snart 15 år sedan. Miss Watson kommer dock snabbt underfund med att hon utbildar blivande hemmafruar i stället för karriärkvinnor och vill vända på deras världsbild - vad annars?

Det finns ett typgalleri här som kan verka störande stereotypt. Här finns till att börja med mammas flicka - mönsterbruden, den "lösaktiga", den godhjärtade som ser ut att hamna på glasberget och så pojkarna de möter; svärmorsdrömmen 1, svärmorsdrömmen 2, nörden som vill väl och mycket annat som ser karikerat ut. Men, hemska tanke, jag tror faktiskt att många av de här, ofta påtvingade människotyperna faktiskt fanns. Och för Julia finns inga hopplösa fall. Personerna förändras och fördjupas åtminstone en aning under filmens gång och även... just det, inte ens Katherine är perfekt.

Miljöskildringen av den här epoken verkar annars oklanderligt utförd. Vad vet jag om det, men det ser övertygande ut, med bilar, hus, mode, frisyrer och annat som speglar den blanka ytan i dåtidens amerikanska kosmovision. Filmen är överlag för kompetent för att avfärdas. Även om Newell gjort bättre saker under åren, som "Fyra bröllop och en begravning" och "Donnie Brasco" så är han ingen klåpare nu heller. Och han har som sagt god hjälp av sina skådespelare som skakar liv i sina typer. Jag har aldrig riktigt förstått Julia Roberts ikonstatus, men hon gör ett genuint jobb. Jag tycker dock att filmen snarare bärs av sina yngre talanger, i första rummet Kirsten Dunst och Maggie Gyllenhaal. Marcia Gay Hardens bedragna och bittra Miss Abbey ser ett tag ut att bli lite för mycket, men hon tillför nyanser och rimliga förklaringar till sitt beteendemönster efterhand.

Är budskapet en lättvindigt hopsnickrad lovsång till liberala ideal eller ännu ett med matematisk precision utfört lustmord på kärnfamiljen som institution? Inte riktigt så förenklat ändå, trots att äktenskapet per definition framstår som ett fängelse för det "täcka könet", åtminstone i filmens första hälft. Man kan kalla det en film om revolt mot konventioner, men den rör sig själv på så säker mark som möjligt. Van Gogh och andra på sin tid missförstådda genier är lätta att hylla idag, men själva filmen är på alla sätt gjord för att bli svald utan större motstånd av sin samtid.

Man kunde bryskt  sopa undan benen för den med fraser som "30 år för sent" eller "kafésubversiv kulturskymning", men spontant gillar jag den. För den smarta (men inte nödvändigtvis bråddjupa) dialogen, dess omedelbara poänger och de nämnda karaktärerna som står ut i mängden. Den har dessutom eftertexter som med förföriskt efterklok ironi kommenterar kvinnoidealen under den epok som gisslas. Och plötsligt står  Tori Amos på scenen som sångerska i ett storband under en bröllopsscen. Hon har väl på egen hand skapat fler kontroverser i postmodern tid än den här filmen någonsin kommer att ge upphov till.

© Johan Lindahl
2004-02-09

Originaltitel: Mona Lisa Smile
USA, 2003
Regi: Mike Newell
Med: Julia Roberts, Kirsten Dunst, Julia Stiles, Maggie Gyllenhall, Dominic West, Marcia Gay Harden, Topher Grace,
John Slattery

Genre: Drama, Komedi, Romantik
Svensk biopremiär: 2004-03-12

Sök