21 gram (2003)

21 gram är mer än man tror

4 russin

Kan livet gå vidare när det värsta har hänt, och isåfall hur? Det är kärnan inte bara i denna film utan i många. Svaren brukar vara ungefär "jo, genom förlåtelse, konfrontation med det man kanske vill glömma och i mötet med andra människor". Men vägen dit är svår och man kan inte arrangera en prydlig resa dit. Det blir, liksom, aldrig som man tänkt sig.

Iñárritu (som välförtjänt hyllats världen över för sin starka och stilsäkra debut "Älskade hundar") har flyttat sig och sina historier norrut, utan att tappa skärpa eller djärvhet i Hollywoods omtalade snårskog, bland annat genom att anlita några av de bästa och mest kompromisslösa skådespelarna i världen. Återigen får en bilolycka representera ödet, slumpen eller kanske till och med en obegriplig gudomlig vilja i dess mest livsomvälvande och abrupta form.

Cristina (Watts) är tvåbarnsmodern och hustrun som finner just att "livet går inte bara vidare" när alla tre familjemedlemmarna berövas henne i ett slag. Hon är inte ensam om att se händelsen som slutet på livet. Bilföraren (Del Toro), en före detta kåkfarare som funnit Gud och nu hjälper problembarn, flyr olycksplatsen i ett ögonblick av svaghet och anländer till en fest till sin ära med en min som bara inte kan förklaras. Även om han tar sitt ansvar och anmäler sig är hans värld oundvikligen raserad. Enligt hans sätt att se på saken måste detta vara Guds vilja och hans tampande med skuld, tro och tvivel får fader Pilkingtons angst i "Priest" att framstå som teoretiska partydiskussioner.

Den karaktär som slutligen, och lite oväntat, hela tiden känns mest "fördömd" är Penns mattelärare, som genom olyckan får ett nytt hjärta och en ny chans på livet. Osmart nog känner han ett behov att veta mer om hur detta hjärta kom honom till godo, och genom hans forskande förs dessa tre människoliv samman.

Historien berättas till så stor del med flashbacks och flashforwards att man inte riktigt kan säga vad som är "nu" i det hela. Det kanske är meningen. Kanske bör allt ses som "då" fram till ett par korta, nedtonat förlösande och djupt gripande ögonblick mot slutet.

"21 grams" (vars titel får sin intressanta förklaring mot slutet) har en nerv och närvaro som de flesta Dogmefilmare bara kan drömma om. Den är odiskutabelt sevärd av två skäl: den tar sig an blytunga ämnen och är mycket skickligt spelad och berättad. Iñárritu och hans skådespelare verkar inte tro på tesen att "less is more", framför allt inte Naomi Watts som imponerar exakt lika mycket som "Mulholland Drive", det vill säga enormt, med känsloutbrott som är lika övertygande som imponerande. Samtidigt skildras en del viktiga händelser med stor behärskning, inte minst bilolyckan, som tittaren låts ana flera gånger tills den efter en olidligt lång väntan inträffar offscreen.

Det här är inte bara en väldigt bra film, utan en som jag tycker väldigt mycket om. Jag gillar att den vågar vara plågsam, stark och totalt allvarlig, utan att be om ursäkt för sig. Räcker ens fyra russin, frågar jag mig. Jag har dock en liten misstanke om att Iñárritu försöker berättar "lite för mycket", vilket lämnar en del trådar oknutna, eller leder till att en del av trådarna känns onödiga. Det är inte säkert att det stämmer, de kanske bara knöts ihop väldigt diskret. Men nog talat om trådar. Jag får väl helt enkelt se om filmen och ta reda på om jag snålat.

© Anders Lindahl
2004-01-24


Sean Penn och alla de andra i "21 Grams" gjorde ett av 2004 års nästanmästerverk.

Originaltitel: 21 grams
USA, 2003
Regi: Alejandro González Iñárritu
Med: Sean Penn, Naomi Watts, Benicio Del Toro, Charlotte Gainsbourg, Melissa Leo, Clea DuVall

Genre: Drama, Religion/filosofi
Svensk biopremiär: 2004-03-19
Teman: GFF2004 Tjugohundratalets bästa filmer

Relaterat ur russinbloggen
2002-07-18: Inárritu filmar på engelska


Ingår i följande teman


GFF2004

Tjugohundratalets bästa filmer





     

Dela |