Åter till Cold Mountain (2003)

Den långa vägen hem

3 russin

Det finns ganska många sådana här filmer. Med jämna mellanrum tas en historisk konflikt som utgångspunkt för en historia om hur människoliv söndras och meningslösa tragedier skapas av skäl som så här i efterhand inte känns särskilt genomtänka. Inbördeskrig är extra bra i det läget, extra tillspetsade, och av naturliga skäl dammas ofta amerikanska inbördeskriget av och återskapas med stor budget och förhoppningsvis goda avsikter. Det hör också till formen att sydstatarna i moderna filmer inte framställs som värre odjur än nordstatarna. Själva kriget är odjuret, så att säga.

Minghella, som regisserat och skrivit manus efter en roman av Charles Frazier strävar inte efter att göra sin film så särskilt annorlunda från medtävlarna i genren. Han säkrar inte upp sig mot folk förtjusta i att ohövligt skrika "klichealarm" mot duken, utan väljer replikerna efter vad som klingar dramatiskt och låter någorlunda tidstypiskt. Handlingen som sådan följer också ålderdomliga dramaturgiska lagar (även om det finns tid för att utforska lagarnas underparagrafer med filmens ganska tilltagna speltid).

Men det här är bra ändå. En riktig film, skulle man kunna säga, byggd i skuggan av en de allra största: "Borta med vinden". Inbördeskriget är alltså fonden, samtidigt som det inte handlar så mycket om truppformationer på slagfälten som om krigets konsekvenser för folk på hemmaplan, eller på återväg dit.

Även om den här sortens filmer närmast per automatik blir "antikrigsfilmer" så tar Minghella sitt jobb på allvar i det avseendet. Inte ens de sedvanliga hjältemoden, inpetade mellan kommentarer om krigets helvete, får särskilt stort spelrum. En krigslist från nordstatarna som resulterar i vettlös och hjärtlös blodspillan från båda sidor får inleda det hela på ett omskakande vis och därefter kan ingen klandra den till synes odödlige sydstataren Inman för att han ett tag senare får nog och söker sig hemåt till Cold Mountain. Han har också skäl utöver krigströtthet; hans älskade Ada (som han "knappt känner" och bara kysst en gång) behöver honom, berättar hon i ett av de få brev som når fram.

Hans omständliga och farofyllda färd hem är halva filmen, med möten med så många olika människor att det är ett under att man minns dem. Men minns dem gör man påfallande väl, med skådespelare som Philip Seymour Hoffman som moralbefriad präst, Natalie Portman som snygg och ensam krigsänka och Giovanni Ribisi som oförutsägbar hillbilly med ett hus fullt av lystna och luriga kvinnor, för att ta några exempel.

Den andra halvan handlar om Ada på hemmaplan, och hur hon efter faderns död förvandlas från en godhjärtad men opraktisk prästdotter till en can-do-tjej av rang, med god hjälp från pojkflickan Ruby (Zellweger, som i sitt spel pendlar mellan det karikatyriska och det riktigt gripande). "Borta med vinden" är som sagt inte långt från tankarna, men vad gör det? Den idylliska småstaden Cold Mountain förvandlas på ett närmast metaforiskt sätt av kriget. Hos vissa tar kaoset fram det bästa, hos andra det värsta. Ray Winstones karaktär tillhör den senare kategorin, och gör sitt "hemvärn" till en skara busar, inte sena att utnyttja situationen. Det finns gott om grymhet i den här filmen, och en femtonårsgräns är klart motiverad, inom parentes sagt.

Med birollerna nämnda är det förstås på sin plats att nämna huvudfolket. Det finns inte mycket att klaga på i Jude Laws prestation. Om det finns något att reflektera över är det väl att man inte reflekterar så mycket över att man inte lär känna hans karaktär så väl, utöver att han är en god och tystlåten man som av kriget förvandlas till en något mindre god, eller i alla fall samvetstyngd, man. Det är kanske en bragd i sig. I skägg påminner han lite om Ewan McGregor i Star Wars 2, för övrigt. Nicole Kidman, så. Tja, filmen skulle sakna henne om de valt någon annan, törs jag påstå. Hon känns alltmer som en så'n där solklar stjärna. Hon vågar ta djärva roller och förmår hela tiden överraska med sin bredd, och när hon som här väljer mer klassiska roller finns den där karisman där, utöver helt vanlig skådespelarkompetens, som gör det svårt att ta blicken från henne. Man skulle kunna säga något cyniskt om hur supervacker hon är hela tiden, oavsett om hon går klädd i finklänning, trasor eller mörk rock och hatt, men man skulle också kunna påpeka att detta knappast gör filmen tråkigare. Jag klagar hur som helst inte.

Till hälften antikrigsfilm, till hälften tragisk kärlekshistoria är "Åter till Cold Mountain" tillräckligt ofta rörande och stark för att kännas sevärd. Det är liksom kvalitet. Det är liksom stabilt. Om den har ett problem är det kanske att den känns "byggd för Oscars". Allt finns här, allt är expertmässigt filmat, alla bitar faller på plats - kanske inte precis som man hoppas men ungefär precis så som man väntat sig.

Minghellas bästa är i mitt tycke fortfarande "Den engelske patienten". Den är lika tung och har minst lika fantastiska enstaka scener, och känns också betydligt mer egen. "Cold Mountain" saknar det där proverbiala lilla extra och får spontant "bara" tre, ganska starka russin.

© Anders Lindahl
2004-02-17



Originaltitel: Cold Mountain
USA, 2003
Regi: Anthony Minghella
Med: Jude Law, Nicole Kidman, Renee Zellweger, Donald Sutherland, Ray Winstone, Philip Seymour Hoffman, Natalie Portman

Genre: Drama, Historia, Krig, Romantik
Svensk biopremiär: 2004-02-20







     

Dela |