Big Fish (2003)
Till historieberättarens lov
Det känns helt logiskt att Tim Burton gör en film som kombinerar hans förkärlek för knasiga skrönor och vild fantasi med ett mer "moget" narrativ om fader-son-relation, till något som blir ett slags företal för rätten att fabulera, för tanken om att Intressant kan vara att föredra framför Sant.
Lite för logiskt kanske. Här finns alla bitarna till hands för en film skapad att förtrolla, roa och beröra - en möjlighet att knasa ur med tokiga episoder och extravagant scenografi - allt inbakat i ett ramverk som också låter oss fundera över mer allmänmänskliga ting i den "riktiga världen".
Men... den totala filmtittarglädjen infinner sig inte. Inte hos mig. Istället för häpet skrattande åser jag det hela med ett milt leende. Istället för att försvinna i filmen betraktar jag den utifrån nästan hela tiden. Jag kan bara gratulera den som känner annorlunda, för det här är en film jag verkligen skulle vilja tycka jättemycket om och uppslukas av.
Will Bloom tycker sig inte veta vem hans far är. Edward Bloom har nämligen under hela hans liv alternativt roat sin son eller stulit hans ögonblick i strålkastarskenet med osannolika historier. Den stora fisken från titeln är ju det arketypiska ämnet för en skröna; "hur jag fångade en jättestor fisk". Edwards variant på denna, samt andra klassiker som "det kusliga huset ute i skogen" och "när jag jobbade på cirkus" blir stoff för berättelser som utgör huvuddelen av handlingen. När Edward nu är gammal och döende vill Will veta sanningen. Han har inte talat med fadern på tre år men med sin hustru åker han till dödsbädden i hopp om att äntligen få veta vem hans far är. Han konfronterar honom milt men uppriktigt och ber honom lämna lögnerna därhän. Men Edward är sina berättelser, vare sig de är sanna eller inte. Ett ganska vanligt drama om sonen och den charmige men irriterande fadern tvinnas sålunda samman med sanna eller falska minnen.
När så det hela ska knytas ihop på ett lagom magiskt realistiskt sätt utan att det vare sig blir för "orealistiskt" eller magin bryts helt så känns allting märkligt bekant. Det lyfter aldrig riktigt, filmen svävar aldrig upp bland molnen och blir sin egen verklighet, den styrs bara kompetent in i hamn med lagoma doser av påhittighet och vemod.
Edward som gammal porträtteras fint av Albert Finney, och som ung av en alltid charmigt leende och livfull Ewan McGregor. Billy Crudup är Will. Ingen av dem gör något fel, men den enda i filmen som jag tycker gör mer än man väntar sig är Jessica Lange. Med Wills reserverade hållning är det upp till henne att fånga sorgen i vetskapen om att någon man älskar snart ska dö, och det gör hon bra med små medel.
På samma vis som skådespeleriet är okej, är skrönorna roande men aldrig genialiska. Det finns mer idérikedom i exempelvis "Edward Scissorhands". Vilket för mig in på slutklämmen, min egentligen största invändning.
Burton behöver inte göra ett sådant här företal. Han behöver inte ursäkta sig för att han vill berätta sagor. Detta budskap har han indirekt på ett totalt övertygande sätt framfört i hela sin karriär, genom att högaktligen strunta i vad som är realistiskt. "Big Fish" känns lite som när någon förstör sin egen roliga historia genom att berätta varför den var rolig.
Men visst underhåller den på ett trivsamt vis, och visst är den rörande ibland. Vad blir det? Tre överraskande svaga russin blir det.
© Anders Lindahl
2004-02-24
Originaltitel: Big Fish
USA, 2003
Regi: Tim Burton
Med: Albert Finney, Ewan McGregor, Billy Crudup, Steve Buscemi, Helena Bonham Carter, Jessica Lange
Genre: Fantasy, Komedi
Svensk biopremiär: 2004-02-27
