In the Cut (2003)

Helheten är bättre än delarna

Sedan evinnerliga tidevarv har många självutnämnt intellektuella och förstående, fina killar (sådana som jag, typ) ställt sig frågan: Varför faller alla de snyggaste tjejerna för skitstövlar, eller åtminstone sådana män som de inte riktigt litar på, ofta på goda grunder? Vad är det för gen som styr egentligen? Vi vet ju redan att det ofta bara är så att männen tror att vi väljer vår partner, medan vi i själva verket blir utvalda eller bortvalda. Vår maktsfär är ju bara en chimär... eller vad säger den senaste evolutionistiska forskningen i kombination med pop-psykologi med planetariska metaforer?

Är den här filmen ännu ett uttryck för att kvinnorna själva börjar ställa sig samma fråga eller har de alltid gjort det utan att det framkommit på film, eftersom det är först under de senaste årtiondena som kvinnorna klättrat över promillespärren inom regissörskåren? Här är det i alla händelser Jane Campion som tagit sig an ett material skrivet av en Susanna Moore (en bok jag icke hört talas om förrän nu) och som ställer saken på sin spets, låt vara ungefär samma spets som ett antal tidigare filmer. Någon som kommer ihåg Joe Eszterhas, mannen bakom manus som "Kniven är enda vittnet", ”Basic instinct” med flera mysrysare efter mönstret ”Sover du med fienden - bokstavligen?”. Vore det här bara ännu en promenad på hans gamla paradgata skulle det kännas som billig sexploatering, sådant som bara kvinnor kommer undan med numera utan att anklagas för chauvinism, i alla fall enligt ymnigt förekommande konspirationsteorier. Men jag inbillar mig att jag ser någonting mer än bara Meg Ryan såsom Gud skapade henne. Det är för övrigt inte så många gånger som man kan förledas tro av förhandsrapporterna.

För det första, och det är egentligen ett stickspår, finns här exempel på en absurd humor som borde vara felplacerad och inte hör hemma i den här filmen, men ändå tillför något som jag uppskattar utan att riktigt kunna förklara varför. Dels i oväntade detaljer i blickfånget, men främst i återkommande återblickar där ett forntida frieri - en generation tillbaka - på hal is ändrar skepnad för varje gång det skildras. Det påminner mig om en sekvens i nyzeeländska "Strictly ballroom”, där en dansares uppgång och fall förklaras ur ett synnerligen subjektivt och inte helt sanningsenligt perspektiv. Är det något med humorn 'down under' som smyger fram där det som bäst behövs?

Men det här är nog framförallt en thriller om någon etikett ska sättas överst, efter ett tag i alla fall. Någon timme in börjar det verkligt otäcka i handlingen framhävas, det som dittills stått och stampat i farstun. Några riktigt isande scener uppstår, även om det ligger farligt nära syndromet som uppstår när inte riktigt thrillervana filmare ska visa sig på styva effektlinan. Skräckexempel i genren: de första TV-serierna efter Åke Edwardssons böcker häromåret. OK, jag ska inte uttala mig alltför kategoriskt om just den regissörens rutin på området, men för mig var det uppenbart att problemen med persongalleriet skulle kamoufleras med så groteska lik som möjligt för att påkalla publikens vördnad, tyvärr föga framgångsrikt.

Campions intrång i skräckkabinettet slår inte slint lika kapitalt. Men filmen kräver hela sin längd för att övertyga mig om att den trots allt kan kallas ”bra”. Jo förresten, det handlar om fröken Frannie (Meg Ryan), lärare i kreativt skrivande. Hon bor ensam och omges av svåråtkomlighetens aura. Hon har en syster (Jennifer Jason Leigh) som drömmer om äktenskap mot alla odds, samtidigt som hon söker tillfällig tillfredsställelse i lösa förbindelser. Hon - systern - bor i en lägenhet ovanpå sin arbetsplats, en strippklubb som är ovanligt dekadent skildrad även för att vara i en film av den här sorten.

Frannie frågas ut av en mordutredare angående upphittade likdelar i grannskapet, vilket kan tyda på en seriemördare i session och inleder så småningom en relationen med sagde snut - begåvad med det multietniska tilltalsnamnet Giovanni A. Malloy (Mark Ruffalo, slarvern i "You can count on me"). Detta trots att han inte heller verkad helt sund inombords. Sammetsrösten levererar ständiga tvetydigheter. Som om hon inte hade nog med märkliga män omkring sig. En på-väg-att-bli-före-detta pojkvän med panikattacker och uppenbara svårigheter att ta ett "nej" (Kevin Bacon som kanske gör mest av sin begränsade roll) och en student med en överdriven fascination för dömde seriemördaren John Wayne Gacy.

Och i och med mordutredningen stiftar hon bekantskap med snutjargongen i staden, inklusive grovt språk på den där dialekten man kan tycka sig ha hört till leda i TV-serier som "På spaning i New York", ”Brooklyn South" och en uppsjö filmer utspelade i det Stora Äpplet. Det är många dialoger överhuvudtaget i filmen, men Frannie är sällan den som säger mest.

Campions filmer är inte alltid begripliga rakt av. Varför gör folk saker? Jag greppar inte alla motivationer och bevekelsegrunder hos individerna som befolkar "Pianot” eller ”Holy smoke”, men uppskattar ändå filmerna. ”In the cut" är en mystisk, drömsk och atmosfärisk film som vacklar fram och tillbaka, leker med åskådaren eller bara inte vet vart den är på väg... Inte förrän den är slut får jag något liknande ett bestämt intryck.

Som pusseldeckare betraktat är det inte särskilt nyskapande. Vi vet ju att mördaren måste finnas inom en begränsad krets för att filmen ska följa reglerna. Och oddsen är ganska jämna i olika personers favörer. Lösningen är lika lite chockerande som helt förutsägbar, det vill säga att den väcker mest reaktionen "varför inte?".

Ett annat potentiellt problem är tendensen som känns igen från franska "Romance". Att personerna det handlar om är så beteendestörda och självdestruktiva att man helst skulle vilja skicka dem till en terapeut och lämna salongen. Jag fruktar den utvecklingen en stund, men det blir mer intressant än så. Där filmen ger mest är den inneboende beskrivningen av storstadens ensamhet och fruktan, en plats där alla verkar vara sina egna öar, isolerade från omgivningen och med få exempel på riktig vänskap. Där anar jag att Jane Campion inspirerats av "Kärlek och mänskliga rester", kanadensaren Denys Arcands nedslag i 90-talets urbana träsk där kärleken kämpar i skuggan av aids. Där blir i ännu högre grad den smygande seriemördaren en bisak i förhållande till ämnen som ensamhet, desperat partnerjakt och sexuell förvirring.

Det finns många filmer där delarna är bättre än helheten. Med "In the cut" är det snarare tvärtom. Delmomenten haltar, men helheten blir till slut överraskande intressant.

© Johan Lindahl
2004-05-31

Originaltitel: In the Cut
Australien / USA / Storbritannien, 2003
Regi: Jane Campion
Med: Meg Ryan, Mark Ruffalo, Kevin Bacon, Jennifer Jason Leigh

Genre: Sex, Skräck, Thriller
Svensk biopremiär: 2004-02-27

Sök