Galen i Kärlek (2003)

Det är synd om de rika, igen...

3 russin

Jaha. Ännu ett fall av ”låt oss tycka synd om de rika och neurotiska som inte förstår sitt eget bästa"? Här finns fog för samma skepticism som inför ett flertal filmer där insidan av en av av många avundad värld skildras som om det vore ett ständigt Strindbergskt inferno. Det är ju hemskt att vara i smeten och ha lyckats med allt utom just en sak, som givetvis är det "enda som verkligen betyder något i livet". Detta något är vanligtvis evig oförstörbar kärlek. Eller möjligen en känsla av att livet har en mening, något som kreativa och konstnärligt begåvade personer aldrig riktigt klarat av att upptäcka. För då vore de ju inte sådana skaparnaturer, eller hur? Svårast av allt är ändå att tömma tårefloder över olycksfåglar som inte ens är särskilt kreativa utan bara framgångsrika företagsledare eller helt enkelt födda med silverskeden i... ja, ni vet. Om det nu är riktigt slipade berättare som nagelfar dessa dilemman, så kan det bli intressant ändå, men de är ändå ständigt i riskzonen att överskatta identifikationsfaktorn hos publiken, som kanske suktar mer efter den Rolls Royce den olyckligt kära skådespelerskan gråter ut i, eller strandvillan där den bedragne författaren tömmer sin dagliga sängfösare, än att lida med dem över deras förluster. Detta folk, detta underliga folkslag som talar sitt eget subspråk, syns kanske oproportionerligt ofta och av fler betalande biobesökare än man av rent förnuftsmässiga skäl skulle kunna tro, i filmer av eller med alla från Ingmar Bergman över Colin Nutley och Anthony Minghella till Julia Roberts eller Richard Gere eller... Vi talar med andra ord inte bara om en typ av film, utan om ett världsvitt filmfenomen som går över genregränserna.

"Something's gotta give” tillhör stilarten romantisk komedi. Och den är faktiskt både romantisk och komisk i tillräckligt hög utsträckning för att motta förlåtelsen för sitt mellan varven ymniga vältrande i de rika och lyckades outsägliga olycka. Den är lite för lång och fördjupningsfasen är inte fullt så förbluffande djup som den ger sken av att vara men den är, i brist på bättre uttryck, lagom lyckosam i det mesta den företar sig. Och så verkar både Jack Nicholson och Diane Keaton kasta sig in i sina uppgifter med sådan entusiasm att det smittar av sig, inte bara på Keanu Reeves.

Det handlar ju om något så fantastiskt revolutionerande som romantik och fysisk attraktion mellan två människor i 60-årsåldern. Wow! Nåja, riktigt så nydanande som de inblandade själva tror att det är, är det väl inte. Men upplägget är ändå förhållandevis fräscht. Mina egna favoritscener ligger trots allt i början, då Nicholson begår något slags lustmord på sin egen persona cinematica. Tydligast är det väl hans tidigare soloraider i ”About Schmidt” och ”Livet från den ljusa sidan” som gör sig påminda, men den grinande Jokern i ”Batman" är inte så otroligt avlägsen som han borde vara, heller. Keaton får dock chansen att uttrycka ett större sortiment av komplexa motstridiga känslor efterhand och det kanske förklarar varför hon blev den Oscar-nominerade av de två.

Keanu Reeves hamnar i en ovan position men gör en av sina mer uttrycksfulla insatser vid sidan av ”Djävulens advokat". Han spelar den yngre läkaren Julian som snabbare än Jack Nicholsons karaktär Harry ser något speciellt hos Keatons framgångsrika men frånskilda pjäsförfattare Erica. Harry driver ett hiphop-bolag och omger sig med ständigt nya unga och vackra damer innan en av dessa donnor ofrivilligt leder honom rakt in i sin mors inte fullt så öppna famn. Men en oväntad hjärtinfarkt och en påtvingad konvalescens i en - just det - gigantisk strandvilla senare, så uppstår oanade biverkningar.

Några av Billy Crystals filmer kommer för mig, men här finns inte riktigt så ljuva sarkasmer utan det blir mer strömlinjeformat och mindre Woody Allenskt. ”Glöm Paris" heter en av Crystals mer minnesvärda bedrifter och Paris är ju en stapelvara i sammanhanget. Givetvis är det dit man åker för att fira eller glömma sina triumfer eller dess motsats. Det här handlar som ni redan förstått om personer som har råd att flyga över Atlanten utan månaders planerande i förväg när andan faller på.

Sådana klichéer är jag beredd att förlåta. En mer besvärande omständighet är att Frances MacDormand får vara med så försumbart sällan (som Ericas feministiskt framtonande syster Zoe). Det kunde gett utslag på straffskalan i form av synligt poängavdrag, men nåd får gå före fall och filmen får behålla sina tre russin. För det är den nog slutligen värd, även om jag fortfarande inbillar mig vara för ung för att förstå den extra dimensionen som 'kärlek på livets höst' antas medföra. För mig blir upplevelsen ungefär densamma som med redan nämnda "About Schmidt"; en varm, välspelad film som förmodligen ger störst behållning om du själv är i samma ålder som huvudpersonerna.

© Johan Lindahl
2004-08-30



Originaltitel: Something´s Gotta Give
USA, 2003
Regi: Nancy Meyers
Med: Jack Nicholson, Diane Keaton, Keanu Reeves, Frances McDormand, Amanda Peet

Genre: Drama, Komedi, Romantik
Svensk biopremiär: 2004-02-13







     

Dela |