Arlington Road (1999)

En ny dimension av tappade hakor

”Frukta din granne” uppmanar affischen (eller omslaget till videokassetten om man så vill). Jojo, med den inställningen blir det snart fred på jorden...

Med denna devis i bakhuvudet möts man av en suggestiv "Seven"-osande slow motion-start. Är det lovande eller bara sökt och ansträngt? Linjen är finstilt och lätt att överskrida.

Michael Faraday (Jeff Bridges) är professor med teorier om terrorismen på schemat, dessutom änkling efter att hans FBI-anställda fru förolyckats i tjänsten. Genom vad som ser ut som en tillfällighet lär han känna sina senaste grannar, familjen Lang, efter en olyckshändelse. Men han anar snart oråd och ser sprickor i deras perfekta fasad. Han börjar bedriva forskning på egen hand i jakten efter husfader Oliver Langs förflutna. Förföljelsemani, hävdar flickvännen och hans gamla kontakter på FBI - helt enligt filmformel 1A i genren. Det är startskottet.

Arlington Road är inte lika stilren som "Seven" eller adrenalinstinn som "Enemy of the State", utan lämnar över ett stort ansvar till skådespelarna som får hålla långa laddade monologer och drabba samman i heta diskussioner. Mer och mer framstår det som deras film, med TV-mässigt kompakta närstudier av en allt svettigare Bridges och en alltmer sammanbiten Tim Robbins (som Oliver Lang), med god assistans av Joan Cusack som fru Lang. Samtidigt borde effekten vara klart mer explosiv på stor duk (vilket avslöjar i vilket format jag själv sett filmen). För det är känslorna som manipuleras mer än intellektet, som i de flesta framgångsrika filmer i facket.

Ett bekant, för att inte säga slitet, scenario byggs upp sten för sten för sten. Allt verkar gå på räls inklusive samtliga klichéer; kamp mot klockan, kidnappning, mystiska dödsfall - men sedan serveras ingen sanning på silverfat. Sista halvtimmen ger konspirationsnojan ett allt mer motsägelsefullt och elakt grinande garnityr. Och utan att förstöra förutsättningarna för att just Du ska kunna följa med på färden förutsättningslöst (vilket är nästan omöjligt utan att avsluta recensionen här) kan jag själv bara konstatera att "De misstänkta" får oväntad konkurrens i klassen ”Driv din publik till en ny dimension av tappade hakor”. Och sedan kallas Oliver Stone för konspirationsteoretiker...

Filmen framförs i en allvarlig, nästan högtidlig anda som till slut ändå inte känns helt igenom genuin utan snarare framstår som ett test på vår världsbild. Regissör Pellington predikar paranoians lov och vänder på tänkesättet att alla söker sammansvärjningar. I själva verket vill vi alla ha snabba svar och ensamma galningar som syndabockar, så att vi kan sova säkert på natten i tron att de flesta människor vill varandra väl. Om Du sover gott efter det här beror på i vilken utsträckning du tar filmen som ett seriöst debattinlägg, eller med ett sardoniskt småleende avfärdar det hela som en smart avvägd attack mot nervsystemet.

Filmer som den här brukar vara en vattendelare - antingen blir publiken stimulerad eller distanserad. Jag gillar "Arlington Road", utan att riktigt ta ställning till min egen retoriska frågeställning i förra stycket. Övertygande eller hur?

© Johan Lindahl
2000-09-09

Originaltitel: Arlington Road
USA, 1999
Regi: Mark Pellington
Med: Jeff Bridges, Tim Robbins, Joan Cusack, Hope Davis, Robert Gossett,Mason Gamble

Genre: Action

Sök