Camp Slaughter (2004)

Mer camp än slaughter

2 russin

Säg den tonåring som inte blir sugen på att göra slasherfilm så fort de kommer över en videokamera. Dessvärre verkar det som om lustan för att vidare utforska de primala drifter som präglar dessa filmer försvinner när det är dags att göra film ”på riktigt”. Människor som bejakar dessa drifter borde därför förtjäna feta klappar på axeln för sitt mod – särskilt i ett land som Sverige där ett toppstyrt filminstitut sätter krokben för de flesta typer av nischad genrefilm. Mot den bakgrunden så sticker förstås ”Camp Slaughter” ut då den är egenfinansierad utan filminstitutspengar.

Filmen är uppbyggd enligt klassisk slasher-formula. En grupp ungdomar åker iväg till ett litet hus i skogen för att festa. Vad de inte vet är att en galen familj huserar i närheten och att familjens blodsugne bortstötte son är inlåst i källaren men på väg att ta sig loss. Ett koncept som funkat förut. Kommer det funka igen?

Dessvärre är ”Camp Slaughter” inte speciellt bra - ens inom sin specifika genre, men dess uppkäftighet mot det svenska filmetablissemanget och drivkraften bakom gänget som gjort filmen är det som håller den över bottenskiktet.

Huvudproblemet för mig är att jag inte vet vad regissören vill säga med filmen. Är det en parodi? Då storyelementen är tagna rakt av från ”Motorsågsmassakern” och många av skådespelarna verkar uttala sina repliker på ett styltigt, näst intill parodiskt sätt där varje ord a-r-t-i-k-u-l-e-r-a-s som om skådespelarna stod på Dramatens stora scen, kan man förledas att tro det. Att dialogen dessutom är på engelska, vilket många i ensemblen verkar ha uppenbara problem med, leder mig också in på parodispåret. Men varför är man då inte konsekvent? Några av skådespelarna är ju faktiskt riktigt bra, främst de som spelar den tossiga familjen, och klarar av att leverera replikerna på ett sätt som skulle vara fullt dugligt - även i en USA-producerad slasher. Och om det är en parodi – var finns skämten?

Om regissören istället valt att göra en riktig skräckfilm, helt enligt slasher-genrens konventioner, vilket jag anar – varför nöjer han sig då med ett manus utan någon som helst egen identitet? Det enda som känns fräscht och riktigt unikt med filmen är att den är svensk och även det förstörs till viss del av att karaktärerna envisas med att tala engelska. Det känns faktiskt riktigt bisarrt när huvudrollsinnehavarna står och pratar knackig engelska framför ICA Kvantum och någon ”suspension of disbelief” är inte att tala om.

Vidare problem med manuset är att karaktärerna inte utvecklas utan förblir stereotyper genom hela filmen. Kanske en genrekonvention, säger då den vane filmtittaren, som vet att varken ”Motorsågsmassakern” eller majoriteten av ”Fredagen den 13:e”-filmerna innehåller något av den varan. Mitt svar är: Kanske det, men det gör ju knappast filmen bättre.
Vidare känns filmen en aning för lång. Det positiva i manuset är dock slutet, som är riktigt njutbart och helt i klass med de sköna abrupta slut som finns i bland andra ”Evil Dead” och ”Motorsågsmassakern”.

Det filmiska hantverket är funktionellt men knappast njutbart. Filmen är filmad med DV och trots fina ord i pressmaterialet om hur man använt speciella tekniker för att DV-källan ska komma till sin rätt på bioduken, så ser det faktiskt för jäkligt ut - åtminstone på den stora duk jag beskådade. Matta, grå färger utan någon som helst kontrast eller tillstymmelse till riktig svärta. Så även om fotot i sig är okej så förtas effekten av en bild som påminner om VHS. Det digitala krutet återfinns istället i ljudet som är av hög kvalitet, men som också överanvänds en aning. Mer om det längre fram.

De visuella effekterna är fina och de ”splattriga” delarna av filmen funkar klockrent. Det är kanske inte Tom Savini men banne mig inte milslångt ifrån heller. Det finns också enskilda små scener som kärleksfullt stulits från andra filmer med gott resultat – till exempel Hitchcocks ”Främlingar på tåg” som klingar välbekant i scenen där vi, i reflektionen från ett par glasögon, ser en av tjejerna nackknäckas. På det här området kunde regissören gott tagit ut svängarna lite mer och kanske klurat ut lite egna fantasifulla bildmässiga tricks– kunskap om filmhistorien verkar ju inte saknas.

”Less is more” är säkert ett uttryck som regissören hört otaliga gånger men kanske aldrig ägnat någon större eftertanke. Detta märks framför allt i ljudläggningen, där det läggs på en hög subbas-ton varje gång det ska vara otäckt. Visst vaknar man upp lite i biofåtöljen men subtilt kusligt och spännande blir det knappast. Likaså filmens anslag där vi introduceras till den galna familjen (en scen som kanske borde legat i mitten av filmen istället) där en fem minuters ihärdig högljudd ton ackompanjerar galenskaperna till en grad av övertydlighet som känns påfrestande. I mitt tycke kunde gott handlingarna få tala för sig själva.

Sammanfattningsvis så känns ”Camp Slaughter” inte särskilt upphetsande men ändå vill man tycka om den. Kanske just för att den är det den är – en ny svensk skräckfilm, i ett toppstyrt filmmässigt vakuum där de enda svenska skräckisar som gjorts genom tiderna går att räkna på ena handens fingrar. Och det är tack vare filmens filmpolitiska kontext som den får två russin – om än rätt svaga sådana. Jag tror dock att jag inte är ensam om att ana att det finns betydligt mer talang bakom ”Camp Slaughter” än vad som syns på vita duken.

© Johan Hultgren
2004-01-16



Originaltitel: Camp Slaughter
Sverige, 2004
Regi: Martin Munthe
Med: Annika Marklund, Robert Arlinder, Fred Anderson, Christina Luoma, Richard Lidberg, Karin Bertling, Michael Mansson, Christian Magdu

Genre: Skräck

Relaterade artiklar
- Man kan inte gå på slasher och förvänta sig Lars Norén!







     

Dela |