Ärans väg (1957)

En liten film om krig och ära

Nej, det är inte så att jag regelmässigt anser att alla Kubricks filmer ska ha full poäng, men i vissa fall finns det inget annat att göra än att hämta fempoängsstämpeln, åtminstone efter ett tags eftertanke. Den som tror att Stanley Kubrick var en i grunden cynisk regissör torde ändra uppfattning totalt efter att ha genomlidit "Ärans väg". Hans fjärde film (om man räknar in den ohittbara och enligt regissören själv amatörmässiga "Fear and Desire") är en veritabel kavalkad av element som får en att ta illa upp.

Krig i sig är förstås illa nog. Här besöker vi skyttegravskaoset vid gränsen mellan Frankrike och Tyskland under första världskriget, och att åse franska generaler i luxuösa salar göra en hastig matematisk uträkning över acceptabla förluster för att sedan skicka iväg 8 000 män att dö i kampen om en strategiskt viktig jordhög kallad "myrkullen" räcker en bra bit på vägen mot en rättmätigt indignerad filmtittare. Här får vi dock betydligt mer att bli förbannad över.

Räden, som ska förse en äregirig och coolt ärrad general (George Macready, som faktiskt såg ut så på riktigt, efter en trafikolycka) med ytterligare prydsam prestige, går inget vidare. Soldaterna ger efter flera misslyckade försök upp och de överlevande kravlar tillbaka till den egna fronten. Vissa kommer bara några meter innan de mejas ner. De skulle ha försökt mer, anser generalen. Tre män utses, på illasinnade eller slumpmässiga grunder, till syndabockar för denna oerhörda akt av feghet och ställs inför rätta. Före detta advokaten Dax (Douglas), som leder enheten, agerar som förnuftets och humanismens röst och säger alla de rätta sakerna, men vad tjänar det till när det finns folk högre upp i rangordningen som bestämt sig för att det bästa för att höja soldaternas stridsvilja är att se några av kamraterna avrättas?

Kubrick behöver inte lägga känslosamma stråkar bakom händelserna. Det är något i själva situationen som filmen handlar om som verkligen når rakt in i "ta förbannat illa upp"-centrat i hjärnan på mig, och gör mig stum av ilska. De som har rätt får inte tala till punkt. De välklädda gentlemän som med en air av upprörd värdighet och åberopande Frankrikes alla kvinnor och barn som förfördelade i frågan behöver inte tänka eller känna eller ens formulera sina argument särskilt väl inför juryn, för det hela är uppgjort på förhand. Mäktiga män har över ett glas vin kommit överens om hur det hela ska fortlöpa. Männen som valts ut är bara tre sedelärande exempel som helst ska dö med en lagom blandning av skräck och klass.

Va? Visst blir man arg? Och om det inte hade varit för en viss sak hade det helt säkert varit ute med de trenne stackarna. Frågan är om Douglas kan nyttja sitt enda ess till att vinna det fula spelet och rädda deras liv ... Eller det kanske inte är alls det som är frågan.

Det är väldigt snyggt filmat också, men det känns för en gångs skull som ett av det minst viktiga skälen att räkna in den här filmen bland Kubricks klassiker. Bland de tyngst vägande skälen finns bland annat en scen där en soldat ber en underordnad soldat om ursäkt av skäl som inte ska nämnas här, och några goda råd från en som varit med förr till en en nykomling i ett laddat och pompöst sammanhang som för honom är helt nytt. Det främsta skälet är, som ni säkert anar, ilskan filmen väcker. Det är en bra ilska, kanske mer hälsosam på sätt och vis än den sundhetseffekt en tvåtimmars skrattfest kan ha, och troligen välbehövlig salt i kosten för den som aldrig konsumerar annat än filmer av den senare sorten.

En annan viktig sak är hur en så relativt återhållsamt berättad film som ändå så uppenbart vuxit från ett stort patos får en att se annorlunda på filmer som "A Clockwork Orange" och "Dr Strangelove", filmer som bidragit till att Kubrick ofta omnämns som väldigt cynisk. En sådan här film gör inte en cyniker. En sådan här film gör en väldigt duktig regissör som bryr sig väldigt mycket. Det märks inte minst i slutscenen.

Trivia:
Den sjungande och rädda tyska flickan på restaurangen hette på den tiden Susanne Christian. Det var innan hon gifte sig med Stanley Kubrick. Äktenskapet varade fram till 1999, alltså resten av regissörens liv.

Trivia 2
Och Joe Turkel som spelar en av de anklagade soldaterna känns kanske lättare igen om man föreställer sig honom i stora, fyrkantiga glasögon, 25 år äldre och med namnet Tyrell. Han i "Bladerunner", ni vet.

© Anders Lindahl
2003-03-11

Originaltitel: Paths of Glory
USA, 1957
Regi: Stanley Kubrick
Med: Kirk Douglas, Ralph Meeker, Adolphe Menjou, George MacreadyWayne Morris, Emile Meyer, Richard Anderson, Joe Turkel, Christiane Kubrick, Kem Dibbs, Timothy Carey

Genre: Krig
Teman: Första världskriget

Relaterade artiklar
Hazzans Hollywood: Kirk Douglas

Ingår i följande teman

Sök