Amadeus (1984)
Mästerligt om medelmåttighet
Salieri är verkligen i en konstig sits. Hovkompositören i Wien verkar vara den ende som verkligen förstår storheten hos kejsarens nya fynd, men han arbetar hårt på att sätta stopp för unge herr Mozarts framgångar. Han ler det nöjeslystna geniet i ansiktet och hatar honom i hemlighet, inte bara på grund av avundsjuka - för att Mozart med lätthet komponerar musik som ställer hans egna, mödosamt skapade verk i skuggan - utan för att han i Amadeus toner hör Guds röst på jorden, vilket han sedan barnsben sett som sitt jobb.
Men Salieri är medioker. Han kan skriva tjänlig musik, vet hur man komponerar en opera som roar kungen och det fina folket, men hans tragedi är att han känner igen stor musik när han hör den - och inser att han själv inte är kapabel att skapa sådan.
Gammal och halvgalen berättar Salieri på ett sanatorium sin historia för en ung präst, som med omväxlande medlidande och chock åhör hur det kan gå till när någon som bara vill prisa Gud med musik (och i förbifarten själv bli berömd och "odödlig") av ödets ironi drivs till allt hemskare gärningar, inklusive att planera både musikstöld och mord.
Milos Formans klassiker är värdig alla hyllningar och Oscars (åtta, blev det) eftersom den är en av de filmer som lyckas vara både klok, underhållande, mysig och tänkvärd. Och för musiken förstås. Både sorgliga och muntra stycken av Mozart, dirigerade av Neville Marriner, ger filmen en dimension som är lika självklar som inspirerad. Från inledningen, där Salieri förs på bår genom snöiga gator till 25:e symfonin, till den scen där Salieri tar diktamen från sin fiende för att få hans Requiem på pränt är "Amadeus" en musikfilm i ordets skönaste bemärkelse.
Salieri läser Mozarts noter direkt från papperet, så som vi läser dikter, och häpnar över vad han "hör". Tack vare hans hatiska uppskattning får oss filmen att tro att Mozarts toner verkligen är de vackraste som skrivits. När en oboe piper upp bakom stråkarna tycker vi oss höra änglaröster, för att Salieri med en svårbeskrivlig blandning av beundran och hätskhet har övertygat oss om att så är fallet.
Den som får oss att tro på detta är F. Murray Abraham, som förstås fick en Oscar för sin roll. Han spelar Salieri genom flera decennier och fångar alla hans komplexa känslor med ett "överspel" som känns helt och hållet trovärdigt. Karaktären har helt klart sina dåliga drag, men han är också väldigt begriplig. De flesta får nog till slut mer sympati för "medelmåttan" än för det gällt gapskrattande geniet, och det är frågan om det faktiskt inte är ett av huvudsyftena med filmen/pjäsen.
Tom Hulce har inte haft så oerhört många filmframgångar efter den här, men i hans kanske bästa senare roll kan man se klara drag av hans skrattande Mozart; den charmige, ansvarslöse livsfuskaren i en av världens bästa filmer om föräldraskap, nämligen "Föräldraskap".
För att vara en såpass nedslående film är "Amadeus" väldigt underhållande. Med sin sköna tidskänsla (filmad i Milos hemstad Prag på den tiden Tjeckoslovakien fortfarande hette just så och var ett Öststatsland) med påkostade kostymer och lyxiga inredningar, sina roliga meningsskiften ("too many notes") och en voice-over som fortfarande tydligt röjer bitterhet och beundran skapas både stämning och spänning. Peter Shaffers pjäs, med vad producenten Saul Zaentz beskriver som "mer musik, mer Mozart och mer musik", blev en av de filmer som nu känns självklar, som om den alltid varit menad att göras. Kanske känns den ännu bättre, på något knasigt vis, i ljuset av Formans välgjorda men inte alls lika spännande senare verk. Inte för att Forman skulle vara något one hit wonder (redan "Gökboet" är ju en klassiker på bästa vis), men jag tycker inte att han någonsin har nått såhär högt igen. Men, å andra sidan, två mästerverk är ju mer än de flesta regissörer presterar under sin karriär.
© Anders Lindahl
2003-12-29
DVD / Blu-ray
Den förlängda versionen som nu finns på DVD berättar bland annat mer om Mozarts fru "Stanzi" och yppar detaljer kring hennes iver att fixa honom ett jobb som vi tidigare hållits oskyldigt ovetande om. Även Mozarts far, som i vanliga klippningen främst är viktig efter sin död, får här mer utrymme. Främst i början finns ett längre schok av tillagda och förlängda scener med dessa och andra karaktärer medan slutet är sig tämligen likt.På skiva 2 finns en timslång dokumentär, gjord långt efter filmen, om hela processen från pjäs till filmklassiker. Bildmaterialet kan känns en smula snålt, då väldigt många klipp består just av intervjuer, ibland med bilder ifrån filmen. F. Murray lyckas dock exempelvis gjuta liv i sina minnen på ett roligt sätt, vilket inte riktigt kan sägas om alla andra.
Vad dokumentären inte tar upp alls är den faktiska bakgrunden, hur mycket i Shaffers pjäs som antas vara sant. För det ska tilläggas att pjäsen och filmen om Mozart är mer en betraktelse över genialitet än en exakt biografi över en människas levnad.
Originaltitel: Amadeus
USA, 1984
Regi: Milos Forman
Med: F. Murray Abraham, Tom Hulce, Elizabeth Berridge, Roy Dotrice, Jeffrey Jones m fl
Genre: Drama, Historia, Musikal
Teman: Oscar för bästa film
Relaterade artiklar
En mästare på att skapa liv på duken
Ingår i följande teman
