Skenbart (2003)
En helt okej film om mord, goda avsikter och tåg
Det finns ett väldigt enkelt sätt att beskriva "Skenbart". Genom att droppa de två orden "Europa light" har jag nästan sagt allt. Men lite mer förväntas kanske av en recension ...
Peter Dalle ska ha extrapoäng för sitt val av tid och miljö. En svartvit (mycket fint filmad) historia ombord på ett tåg strax efter andra världskriget har förstås redan vunnit myskriget och stämningen är ett faktum. Likt Stig Dagerman ämnar kritikern och författaren Gunnar Wern (Hammarsten) bege sig till det sönderslagna Berlin, men inte i första hand för att skriva om det utan för att hjälpa till att bygga upp. Wern vill väldigt väl, men har tyvärr varken finmotoriken eller fulmotoriken som krävs för att ta sig omkring på ett tåg eller det omdöme som krävs för att veta vilken sorts mat det är lämpligt att bjuda svultna baltiska flyktingar på.
Den person som till skillnad från Wern verkligen vill ont är Henry (Roosman) som kallar sig katolik och inte drar sig för att nyttja alla sina retoriska kunskaper för att övertyga sin älskarinna om det fina och korrekta i att de tillsammans "förkortar lidandet" för hans hustru. Av misstag hamnar han ombord på det tåg där han absolut inte vill synas, men gör sitt bästa för att se till att dådet ändå blir av. Hustrun (Törnqvist) verkar i själva verket inte lida så värst mycket, vilket visar sig bland annat i roliga samtal med kupékamraten Märit (Lena Nyman). På tåget finns också en samling "udda karaktärer".
Som tidsporträtt kan filmen mycket väl vara välgjord. Jag var ju inte med på den tiden, men det var ju å andra sidan inte Dalle heller, och visst känns det lite som om detta är mitten av 40-talet sett genom mer moderna ögon.
Thriller eller alltmer absurd komedi. Dalle verkar inte ha bestämt sig, och även om det är ett medvetet beslut att försöka vara både och så gagnar det inte filmen. Å ena sidan en hyfsat trovärdig mordkomplottshistoria komplett med ett par ganska skickligt skrivna och spelade dialoger, å andra sidan svart slapstick där goda avsikter får alltmer katastrofala följder, och det blir lite av ett varken eller.
Mycket av det som är bra med filmen är glömt innan den slutar när Dalle i jakt på effekt vrider nästan allting ett eller två varv extra. Robert Gustafssons sargade soldat är med sitt goda humör en rolig och sympatisk gestalt så länge man tillåts tro på det man ser, nunnan som förlorar sin tro blir väldigt snabbt en karikatyr och det grälande "fjollparet" (Ekman och Amble) går från roande, med ögonblick av riktigt intelligent dialog, till tröttsamma, för att inte tala om ganska onödiga (vore det inte för behovet av att hitta en läkare på tåget). Den överraskande överraskningen är sådär lagom överraskande. Kort och gott, slutintrycket motsvarar inte filmens bästa stunder.
Missförstå mig rätt. Jag klagar inte i första hand på att Dalles film blir mer och mer skruvad, utan på att den i samma takt blir mindre och mindre imponerande. Galenskaperna tyder inte på någon enorm fantasi, det känns som om Dalle nöjt sig med att försöka förskräcka de lättförskräckta, som ett litet test liksom.
Dock måste jag erkänna att filmen underhåller med sin duktiga ensemble. Hammarstens tolkning av den välmenande katastrofen Wern känns uppriktig och mänsklig, Törnkvist skapar omedelbart sympati för sitt tilltänkta mordoffer och Roosmans elake Henry är ett annat väl utfört personporträtt under något oklara genreformer. Den lilla epilogen är sorgligt komisk på bästa vis. Dalles annorlunda komedi är, med alla sina stjärnor och ambitioner, ändå sevärd.
© Anders Lindahl
2004-08-22
Originaltitel: Skenbart
Sverige, 2003
Regi: Peter Dalle
Med: Gustaf Hammarsten, Magnus Roosman, Robert Gustafsson, Lena Nyman, Gösta Ekman
Genre: Komedi, Religion/filosofi, Thriller
Svensk biopremiär: 2003-12-25
