Carandiru (2003)
Släpp fångarne loss, it's a war
1992 stormades Brasiliens största fängelse, Carandiru i São Paulo, av kraftigt beväpnade kravallstyrkor efter ett påbörjat upplopp. Fängelset, byggt för 4000 fångar, inhyste då över 7000. 111 av dem dog vid inbrytningen. Om detta har Hector Babenco gjort en film. Eller rättare sagt, det är bara kulmen på dramatiken i en film som lägger mer tid på att berätta om bakgrunden.
Fokus är på fångarna. Katalysatorn är en läkare som kommer för att se över hälsotillståndet därinne och särskilt situationen när det gäller Aids (ett ämne som det inte talas alltför öppet om i alla delar av Sydamerika, kan tilläggas). Han vinner förtroende hos flera av dem - och på så sätt får vi reda på hur och varför de tvingats in bakom galler. Läkaren har lite av samma dramaturgiska funktion som Björn Kjellmans teaterentusiast i "Vägen ut" (är det förresten fortfarande någon som tror att den filmen gav en realistisk bild av livet inom fångvården?).
Här är det som sagt överbefolkat, därmed trångbott, ständigt med smockan i luften och sjukvårdarna syr ihop råttbett mellan puffar på crackpipan. Den besökande läkaren är idealistisk, säkert naiv i början men en sann människovän som blir vår guide genom infernot i en film som innehåller både glödande ilska, gore och galghumor. Det är en film att bli upprörd av, men samtidigt med mycket värme och skildringar av vanlig mänsklig vekhet som leder till tveksamma beslut, som leder till brott, som leder till...Carandiru, en plats som får den turkiska förvaringsanstalten i "Midnight express" att se ut som, kanske inte Kamomilla stad, men i alla fall Kumla anstalt. Inte för att jag varit därinne någon gång, men vi brukar väl berömma oss av att vara mer humanistiska och välorganiserade i Svea rike. Så jag kanske ska ta tillbaka domen över "Vägen ut"... Den är säkert helt igenom genuint välresearchad och verklighetstrogen. Men tillåt mig tvivla.
Missförstånd och betydelsen av heder och hämnd i ett samhälle där få litar på polisen, är en annan av trådarna som håller ihop "Carandiru". Det kan verka påfluget pedagogiskt med alla flashbacks på beställning snart sagt varje gång läkaren träffar en ny patient. Men det är klart att här finns en historia, förlåt, flera historier att berätta. Filmen spänner bågen högt och vill kanske en aning för mycket, men bygger långsamt och målinriktat upp mot en katastrof som vi vet ska komma. Då drar Babenco i turbospaken och klipper mellan det begynnande bråket (som ingen riktigt vet orsaken till), stormningen och de överlevandes vittnesmål. Lugn i ett fängelse tyder på att det snart är dags för en urladdning, sägs det här. Och när myndigheterna fått ögonen på problemet så kan det vara viktigare för dem att något görs än vad. Polisens insats verkar ha styrts av en politisk vilja att visa handlingskraft till varje pris.
Och det blir brutalt, riktigt blodigt, en hårresande helvetesrusch i en film som inte precis varit hemtrevnaden själv före dess. Helheten är dock, som recensenten i ecuadorianska dagstidningen El Comercio noterar, inte så kvävande och klaustrofisk att man bara ser det svarta och hopplösa. Det är en färgstark film med markerade människoöden och moraliska dilemman. Ta macholosern som inte kan välja mellan sina två hetlevrade kvinnor, de trans- och bisexuella internerna som ingår partnerskap innanför murarna, drogernas förödande dragningskraft och effekter på omdömet eller de psykiska sammanbrott som kan lura under ytan på den mest härdade.
På ett sätt berättar Babenco ganska sakligt och socialrealistiskt, men knappast fantasilöst. Han har, framförallt mot slutet, flera grymma och samtidigt bedövande läckra bildlösningar på lager och visar att han gjort en comeback värd namnet. Det var några år sedan han senaste regisserade något. Mest känd är han väl för "Spindelkvinnans kyss". Själv har jag förgäves försökt få tag på djungeldramat "Lek på Guds gröna ängar" utan att lyckas. Av någon anledning har jag dock lätt att blanda ihop honom med landsmannen Bruno Barreto som arbetar lite i samma anda. (För noggrannhetens skull; Barreto är brasse, medan Babenco brukar anges som argentinsk-brasiliansk medborgare).
I skrivande stund vet jag inte när filmen dyker upp i Sverige, men förhoppningsvis inom en snarare framtid än vad många andra, mindre förtjänta filmer, brukar belönas med. För övrigt bör tilläggas att en bok av läkaren Drauzio Varela legat till grund för manuset. Och ingen polis har dömts för det som i filmen ser ut som kallblodiga...ja, mord.
Fängelset Carandiru avvecklades under 1990-talet och för något år sedan blåstes byggnaderna i luften, något som utgör slutscenerna i filmen, ackompanjerade av gladlynta sambatakter i en på något sätt genial men också lite svårsmält ironisk inramning, med tanke på vad som föregått finalen. Men det eliminerar inte intrycket av att filmen är den argaste jag sett i år, i konkurrens med "Magdalenasystrarna". Det finns filmer som är kraftfullt påträngande när de pågår, men lämnat mig märkligt likgiltig efteråt (typexempel: "Black hawk down"). "Carandiru" väcker känslor som spänner över hela skalan, förmodligen just för att den innehåller personligheter av alla sorter och visar flera sidor av dem.
© Johan Lindahl
2003-12-02
Originaltitel: Carandiru
Brasilien/Argentina, 2003
Regi: Hector Babenco
Med: Luiz Carlos Vasconcelos, Milhem Cortaz, Milton Gonçalves, Ivan de Almeida, Ailton Graça, Maria Luisa Mendonça, Aida Leiner, Rodrigo Santoro, Caio Blat
Genre: Drama, Historia
Teman: Fängelsefilmer
Ingår i följande teman
