Interstella 5555: The 5tory of the 5ecret 5tar 5ystem (2003)
Den svängigaste musikalen någonsin
Det har, än så länge, varit lite dåligt med spontanapplåder efter de föreställningar jag besökt på Stockholms Filmfestival i år. När det väl sker är det närmast lite pliktskyldigt, då allt som oftast regissören sitter med i publiken. En äkta och varm applåd infann sig dock när denna film slutade och undertecknad var inte sen att klappa med.
”Interstella...” är en anime utan dialog. En stumfilm helt enkelt. Dialogen har ersatts med all musik från Daft Punks senaste album ”Discovery” från början till slut. Ett par miljöljud har lagts till men det är också allt. Filmen skildrar ett popband på en fjärran planet. När de en dag håller en bejublad konsert, kidnappas de av soldater från, vad som verkar vara Jorden och förs dit genom en portal i rymden. Väl där färgas deras hud om så att de ska se ut från människor och därefter placeras de, av en ondskefull skivbolagsdirektör, på scen för att erövra människornas hjärtan. De toppar snabbt listorna och pengarna börjar rulla in i direktörernas fickor. Vad de inte vet är att en av deras kamrater på deras hemplanet också lyckas komma igenom portalen och är på väg att rädda dem. En spännande jakt tar sin början.
Många av oss har redan sett snuttar ur filmen från Daft Punks musikvideor på MTV. Men att se allt som ett klockrent fungerande narrativ trodde åtminstone inte jag var möjligt. Animen andas 70-tal och är, utan tvekan, de vackrast tecknade celluloider jag någonsin sett. Det är liksom inte snyggt, på det sättet som man säger att ”Final Fantasy” är snygg – utan helt enkelt bedövande vackert och vad jag skulle vilja kalla estetisk perfektion. Vi snackar mycket psykedeliska färger och mönster och en design påverkad av 70-talets rockscen. En "Yellow Submarine" för 2000-talet, typ.
Gillar man inte Daft Punk kan man dock räkna av ett russin från betyget, då musiken som dånar kontinuerligt är så viktig i berättelsen och filmens stämning. Hade jag sett något liknande med ett soundtrack av A-Teens hade jag också blivit en smula avtänd. Men har du någon gång diggat loss till fransmännens syntetiska pophouse så har du något att se fram emot. Syntesen av de undersköna bilderna och den fantastiska musiken känns så jäkla fräsch och innovativ. Historien är både hjärtvärmande och intelligent såväl som självironisk samtidigt som den ger några välbehövliga sparkar på musikindustrins cynism. Slutets lilla twist är också väldigt söt och ödmjuk och filmen som helhet förstärker verkligen de mänskliga sidorna i Daft Punks musik.
Visst kan man hävda att det hela bara är en lång musikvideo för ett helt album och kanske passar bäst att projiceras på en vägg i en house-klubb. Men hur märkligt det än kändes att sitta och lyssna på 68 minuters house-musik på bio, så var varenda minut en njutning och storyns kvalitet gör det hela till en sensationell musikal.
Jag gillar egentligen inte att skriva ”fem russin”-recensioner, då jag ofta förfaller till ostrukterade superlativ som i längden blir totalt ointressanta att läsa. Därför råder jag bara, å det starkaste, att se filmen. Då den inte kommer att gå på bio rekomenderas DVD:n som släpps i Sverige i december. ”Interstella: 5555” är det bästa jag sett på mycket länge.
© Johan Hultgren
2003-11-22
Originaltitel: Interstella 5555: The 5tory of the 5ecret 5tar 5ystem
Frankrike, 2003
Regi: Kazuhisa Takenouchi
Med: Daft Punk
Genre: Animation, Musikal, Sci-fi
Teman: Stockholms filmfestival 2003
Ingår i följande teman
