Elephant (2003)
Vem bär skulden?
I likhet med en annan festivalfilm, Matthew Ryan Hoges ”United States of Leland”, så fokuserar även ”Elephant” på frågan: varför? Här handlar det också om mord begått av ungdomar och ”Elephant” tar upp de ödesdigra skotten i Columbine för ett par år sedan. Gus van Sant har med enkla medel lyckats bygga upp en historia som inte ger några svar överhuvudtaget men som ändå suger fast och vägrar släppa taget.
Filmen arbetar med en uppbruten kronologi som skildrar ett antal ungdomars timmar innan, och under själva dådet. Vi får tidigt se hur de blivande våldsverkarna traskar in i skolan men det ska dröja till filmens slut innan vi får se resultatet av detta. Scener repeteras ett flertal gånger från flera personers synvinklar och hela tiden vilar en lätt domedagskänsla över filmen.
Kameran följer med ungdomarna under minutlånga vandringar genom skolan och tempot är långsamt, vilket enbart ökar på den förestående känslan av katastrof. Urvalet av personer som vi följer verkar till stor del vara helt slumpmässigt och deras scener driver inte så mycket historien framåt på pappret utan ger istället korta, fragmentariska inblickar i dessa människors liv.
När vi slutligen kommer till de blivande mördarna så förblir kameran och berättelsen betraktande, snarare än dömande. Gus van Sant vet att eftersom han inte tar ställning eller basunerar ut att mördandet hade en specifik orsak, så kommer publiken ihärdigt att själv leta efter svar. Och det gör man. Men händelserna som diskuterats fram och tillbaka – att killarna spelar våldsamma dataspel, eller att de tittat på videoinspelningar av Hitler – kommer liksom bara i förbifarten. Filmen skildrar händelserna men lägger liksom ingen vikt vid dem. När den ena killen spelar dataspel, spelar den andre klassiska stycken på pianot. Och när den ena killen kollar in Hitler-inspelningar på tv:n, vet den andre knappt vem det är de tittar på. För en moralist blir filmen en svår upplevelse eftersom den överlåter allt tänkande till dig själv. Du får inga enkla lösningar som du kan skriva insändare om – och filmen dömer ingen, det är upp till tittaren.
Skådespelarna är amatörer och namnen de har i filmen är också deras riktiga namn. Det märks då och då att det är amatörer vi ser på, särskilt i de extremt långa åkningarna genom skolan, då vissa personer i omgivningen verkar ha svårt att hålla sig från att titta in i kameran. Men det stör inte så mycket – är man på det förlåtande humöret så kan man nästan känna att det ger en dokumentär känsla.
Filmen är, trots sin betraktande natur, inte ämnad att vara en dokumentär. Den kalla, tysta stämningen i skolan, de snälla ungdomarna och narrativets kronologiska uppbrytning gör att man förstår att det ändå är fiktion vi tittar på. Fiktion placerad i verkligheten.
Det är också skönt att filmen inte är längre än 80 minuter, det känns som om Gus van Sant förstått hur mycket tid hans berättelse behöver ta – en längre speltid hade säkerligen stjälpt snarare än hjälpt. Meningen är inte heller att vi ska fördjupa oss i de flyktiga karaktärer vi träffar och detta gör också att vi inte hinner tolka in för mycket i deras handlingar.
”Elephant” är en bra comeback för Gus van Sant, som gjort en hel del stolpskott under 90-talet. De som sett Uma Thurman i ”Even Cowgirls get the Blues” vet vad jag talar om. ”Elephant” är filmskapande taget till rötterna och rekommenderas varmt.
© Johan Hultgren
2003-11-22
Originaltitel: Elephant
USA, 2003
Regi: Gus van Sant
Med: Alex Frost, Eric Deulen, John Robinson, Elias McConnell, Jordan Taylor, Carrie Finklea
Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2004-01-23
Teman: Stockholms filmfestival 2003
Ingår i följande teman
