In My Skin (2002)
En liten film om att skada sig själv
Jag letade som besatt i det engelsk-svenska ordlexikonet efter en vettig svensk översättning på ordet ”self-mutilation”. Till ingen nytta, kan tilläggas. Självstympning ger liksom inte alls samma obehagliga associationer som sin engelska kusin. En lösning för Svenska Akademien skulle dock kunna vara att klistra in lite bilder från den franska filmen ”In My Skin” så skulle tolkningsfrågan vara löst.
”In My Skin” är en veritabel Orson Welles-prestation, om än i miniatyr. Marina de Van har både skrivit och regisserat filmen. Hon har dessutom huvudrollen, och det är en huvudroll med stort H med tanke på att hon är med i varje scen och syns i nästan varje klipp. Dock så väger inte ”In My Skin” lika tungt som ”Citizen Kane”, varken i konstnärliga eller filmmässigt estetiska sammanhang. Jämförelsen är givetvis orättvis och de Van ska förstås ha kredd för sin ändå imponerande prestation.
Ambitionen med filmen verkar ha varit att blanda den typiska franska ”arthouse”-traditionen med inslag av motbjudande blodfyllda scener. Vår huvudperson heter Esther och är en kvinna på väg uppåt i karriären men allt annat i livet verkar ha stannat av. Pojkvännen verkar sådär måttligt intressant och bästa vänninan börjar bli avundsjuk på att Esther har större framgångar i arbetslivet än vad hon själv har. Vid en festlig tillställning tar Esther en promenad i de mörka omgivningarna och ramlar på en samling skrot. Först ett par timmar senare, när det är dags att gå vidare, upptäcker hon att hon rivit upp halva högerbenet och således lämnar ett tydligt blodspår efter sig. Hon uppsöker läkare som konstaterar att det är underligt att hon inte känt av sin skada under så lång tid men tar för givet att det beror på chocktillstånd.
Denna händelse får dock Esther att bli mer nyfiken på vad som är på gång med sin kropp. Det börjar med att hon skär sig, men under filmens gång utvecklas hennes drift att förstöra sin egen kropp med allehanda verktyg och även förtära utvalda delar av den. Något som naturligtvis även går ut över hennes omgivning och som så småningom utvecklas till något som kan liknas vid ett drogberoende som måste döljas på alla sätt.
Till stora delar känns filmen som en mardröm, ni vet - sådana drömmar där man tappar tänder eller råkar kapa av ett finger med brödkniven eller klipper av för mycket med nagelklipparen. Det gör nästan fysiskt ont att beskåda vissa scener och visst var det ett antal människor som strövade ut från biografen under filmens gång. Känsliga människor varnas således.
Hennes handlingar går med fördel att ses som symboliska, som Kafkas ”Förvandlingen” ungefär. Hon förvandlas till någonting som speglar hennes psykes tillstånd; och det är egentligen det enda sättet man kan se filmen för att man ska kunna få någonting från den. Och det är lite tråkigt tycker jag. Jag hade blivit riktigt imponerad om historien fungerat på två plan – om de ”störda” partierna blandades in i en ”riktig” story. Nu tar symboliken överhanden efter halva filmen och vi distanseras följdaktligen som åskådare. Det finns inte längre någonting att relatera till eftersom filmen inte följer upp de röda trådar som lagts ut i första halvan.
Dock finns det en hel del intressant att hämta i filmen, och kanske inte enbart för feministteorretiker. Tanken om kvinnan som vänder sina aggressioner inåt, mot sig själv, istället för mannen som riktar dem utåt känns igen i filmen och min enda önskan är att den hade reflekterats bättre i själva storyn. Vissa scener är mycket suggestiva och riktigt bra men som helhet drar filmen åt ett håll som gör den alltför svåråtkomlig för den publik som jag annars tror skulle omfamna den.
© Johan Hultgren
2003-11-21
Originaltitel: Dans ma peau
Frankrike, 2002
Regi: Marina de Van
Med: Marina de Van, Laurent Lucas, Léa Drucker, Thibault de Montalembert
Genre: Drama, Skräck
Teman: Kannibalism Stockholms filmfestival 2003
Ingår i följande teman
