The United States of Leland (2003)
Döm inte tjuren efter hornen
Ibland dyker det upp filmer som liksom tacklar välbekanta ämnen på ett helt nytt sätt. I ”United States of Leland” så målas en obehaglig mordhistoria upp framför våra ögon men filmens synsätt är istället ytterst eftertänksamt, meditativt och faktiskt harmoniskt.
Leland P. Fitzgerald är en rätt vanlig tonåring, om än en aning smartare och med en aning mer depressiva tendenser. Han har begått ett mord på en förståndshandikappad pojke i en park. Helt oprovocerat har han stuckit ner pojken och sedan begett sig från platsen. Polisen plockar upp honom kort därefter – varpå Leland försynt frågar polisen om man kan spela musik på polisradion . Därefter sätts han i ungdomsfängelse. Ett helt samhälle frågar sig; varför? Hur kunde detta ske? Vad var hans motiv? Det är också detta som är filmens lilla morot och även de frågor vi själva ställer oss som publik.
Filmen följer i huvudsak Leland och hans lärare på fånganstalten Pearl Madison (Don Cheadle). Madison intresserar sig för fallet och den besynnerlige unge Leland och vill skriva en bok om honom. Han blir inte mindre lockad då det visar sig att Lelands far Albert (Kevin Spacey) är en känd författargigant.
Lelands voiceover ljuder väldigt ofta genom hela filmen och hans historia känns intressant om än inte brännhet, vilket inte heller är meningen. Tanken är att vi ska kunna se bakom en persons onda handlingar och inte se ett monster utan en helt vanlig människa. Mänsklighet inkluderar också ondska – något många glömmer i de mediadrev och tankegångar som brukar följa dylika brottshandlingar.
”People only say ’I´m only human’ when they do something wrong” säger Leland till Madison och det får väl ses som en ledtråd till filmens budskap.
”United States of Leland” ger inte särskilt många nya insikter, men känns trovärdig och det nedtonade berättandet passar filmen utmärkt. En hel del kända ansikten skymtar också förbi, förutom Don Cheadle och Kevin Spacey, som båda är jättebra, så hittar vi också Michelle Williams från ”Dawson´s Creek” och ”Twin Peaks”-baben Sherilyn Fenn. Den sistnämnda kände jag inte ens igen till en början. Ryan Gosling, som spelar Leland, har en fin diskret närvaro och en väldans påtaglig sårbarhet och fragilitet. Att detta kontrasterar så bra mot gemene mans bild av en mördare gör det hela så mycket intressantare.
Dock så tenderar historien att bli en aning
för diskret och lågmäld mellan varven. Och även om jag är glad att regissören Matthew Ryan Hoge inte tar till storsläggan för att hamra in sina budskap, så hade det ändå inte känts fel med ett något lite grövre verktyg än vad som används här. Slutet är bra men vid det laget har jag distanserat mig lite för mycket för att känna mig riktigt engagerad.
© Johan Hultgren2003-11-20