Braindead (1992)
Your mother ate my dog!
Året är 1957. Staden Newstown är i sanning en lugn och skön 50-talsidyll. Vår käre huvudperson Lionel bor ihop med sin mor, och verkar ha gett upp tanken på att försöka sig på en sen tonårsrevolt. Livets enda mening sedan länge är att utföra moderns order, såsom städning, silverputsning och matinköp. En dag möter dock Lionel kärleken, vilket leder till oanade konsekvenser…
”Innan-filmen-börjar-scenen” i ”Brain dead” är i samma sköna anda som ”Bad taste”. Avhuggna lemmar och blodsprut, med en touch av småroligheter, väcker igenkänningstarmen till liv. När väl förtexterna rullat förbi blir man smått överraskad. Den Nya Zeeländska småstaden, anno 1957, är suveränt gestaltad. Spårvagnar, bilar, reklamskyltar och kläder, allt smälter samman och fungerar ypperligt ihop. Budgeten har ökat rejält sedan de fyra fattiga ”Bad taste”-åren, och detta ger givetvis större möjligheter.
Hursomhelst, Lionels mamma blir sjuk. Man tycker att Lionel borde förstå allvaret när hennes ena öra faller av, eller när hon ätit upp hans nyvunna flickväns hund, men det är faktiskt först när hon sliter halsen av en sjuksyster som Lionel börjar ana att han har ett problem på halsen. Hans lösning på dilemmat?
Lås in både modern och hennes nyvunna sjuksysterzombievän i källaren, pumpa i dem droger och låtsas att allt är som vanligt. Funkar denna lösning i längden? Nej. Hur många zombies har fest i Lionels hus innan den delikata upplösningen? 126.
Kontrasten mellan småkonservativ 50-talssmåstad, zombies som löper amok och flera tankbilar fyllda av teaterblod och slaktrester är alldeles utsökt. Lionels försök att dölja alltfler källarzombies från omgivningen ger mången gång upphov till skratt och förnöjelse. Och mitt i allting rullar en vacker kärlekshistoria…
Peter Jacksons första film, ”Bad Taste”, var trots, eller tack vare sin låga budget, ett hantverksmässigt mästerverk. En oväntad succe var det också, vilket ledde till att Jackson hade lite mer kosing att hantera i den här filmen. Det blev mer av det mesta, och det mesta blev mera bra. De sista fem minuterna hade jag dock kunnat vara utan, men det är också det enda av ondo jag har att säga om den här filmen.
Samla inte ihop familjen, men en kompis eller två, och njut!
© Christer Johansson2003-12-08