Apocalypse Now (1979)
Det blev i alla fall något slags film
Be en någorlunda etablerad och korrekt filmrecensent om hans topp-tio-lista över De Bästa Filmerna. "Apocalypse Now" kommer troligen finnas med där någonstans. Glöm sedan inte att fråga varför ...
"Apocalypse" har liksom blivit ett sånt där säkert kort att hala fram, tillsammans med "Taxi Driver", när man ska visa att man visst kan gilla amerikansk film utan att vara mainstream.
I samma andetag som man hyllar filmen brukar man omnämna vilket svårt och jobbigt projekt det var att genomföra. Redan där klingar varningsklockorna om man lyssnar noga. Att intala sig att "Apocalypse Now" är bra för att "den var svår att göra" och för att Martin Sheen mådde själsligt dåligt på riktigt i en scen och slog handen blodig på en spegel är mest en form av skadereducering.
Jag har läst Joseph Conrads "Heart of Darkness" ett otal gånger, eftersom boken inte bara är väldigt bra utan väldigt kort och i pocketform tjänar som en utmärkt och föga betungande kamrat i jackfickan för de där tråkiga spårvagnsresorna tvärs över stan och liknande. Varje gång jag läser den hittar jag något nytt att fascineras över, en mening som får mig att tänka efter lite extra, en passage som plötsligt blir extra hypnotisk.
Varje gång jag ser "Apocalypse Now" irriteras jag alltmer av att inte hitta något sådant. Det finns några starka scener. Några kloka ord. Men inte alls tillräckligt mycket av den varan. Jag tror förvisso man hittar mer om man förlitar sig på att regissören har ett syfte med allt han gör, men jag har inte den sortens förtroende för Francis Ford.
Coppola verkar vara en regissör med mod och energi nog att ge sig på riktiga mammutprojekt, men utan tålamodet och klokheten att verkligen komma fram till varför han vill göra det. Så istället för att stanna upp, försöka hitta ursprungsvisionen, plöjer han på, följandes sina egna och andras nycker, och nöjd om han får med sig ett par visuellt imponerande scener intakta till slutet. Det vete tusan hur han lyckades göra "Gudfadern" 1 och 2 ... de är ju faktiskt bra filmer.
Tanken att förflytta Joseph Conrads roman om girighet och primitivitet i kolonialtidens Belgiska Kongo till Vietnam under brinnande krig har sina förtjänster. Att filmens Kurtz istället för en ursprungligen vältalig och beundrad chef för en elfenbensstation ute i vildmarken är en militär som tappar bort sig själv och blivit "vilde" är inte dumt. Men sen då? Den där djärva klokheten i boken, som får en att haja till, ifrågasätta precis allt eller bara fascineras, var finns den? Inte hos Coppola, så mycket är säkert. För när väl grunden är lagd börjar han sedan bygga ett ytterst bräckligt korthus av löshuggna repliker och scener, och den resa in i mörkrets hjärta som ändå företas till slut, är snarare att likna vid en omväg som leder till en återvändsgränd.
"The horror, the horror", minsann... Som sagt, med lite större förtroende för Coppola hade jag nog uppfattat dessa ord som ytterligt betydelsebärande - nu känns de ganska andefattiga. Jämför med hur Kurtz hustru i slutet av boken frågar just vilka hans sista ord var, och huvudpersonens dilemma härpå så ser du skillnaden mellan att slänga ut ett par ord i luften och se vart vinden och tittarens hjärna bär dem - och att faktiskt inse ordens oerhörda vikt.
Martin Sheen, vars själsligt men samtidigt ytligt söndertrasade karaktär ska ut i djungeln för att leta upp och döda den urspårade Kurtz, gör verkligen så gott han kan men regin verkar mest ha bestått i fraser som "se ut som om du är tom inuti, nej ännu tommare!". Och Brando, som när han var ung var fruktansvärt bra, är här så uppenbart en överbetald, fåfäng, ointresserad kluns som bara sitter där och hasplar ur sig några fraser som välmenande tittare och kritiker sedan lyckats göra till klassiker. Dennis Hopper, hög som en drake, får liksom hållas, för det låg i tiden att svamla på som hans karaktär gör och lämna det till tittaren att läsa in något tänkvärt i vad som i praktiken bara är kemiskt fyllesvammel.
Inte ens de bra scenerna är egentligen "bra", eftersom de hyllas av fel skäl. Helikoptrarna som till Wagner-musik sveper in över en by och skjuter sönder allt och alla, inte har denna scen blivit klassisk för att det ger en sann bild av Vietnamkriget eller för den fantastiska subtexten, utan för att "det ser häftigt ut". Samma med Duvalls "I love the smell of napalm in the morning," och "Charlie don't surf". Folk citerar replikerna för att de är Tuffa. Krig är tufft och snyggt, var det det du ville säga, Coppola? Givetvis inte, men jag tycker inte att det här är särskilt tungt vägande kritik av amerikansk militär närvaro i fjärran land. Ifrågasätt hellre skälen till att de är där och de makthavare som tagit beslutet än att på ett distanserat och kvasikomiskt sätt visa på hur knäppa "killarna på marken" blev.
Coppola, likt Kurtz, gav sig ut i djungeln med de bästa av avsikter och glömde snabbt bort varför. I dokumentären "Hearts of Darkness", filmad av regissörens fru, sitter Coppola uppgiven i en scen och verkar komma till insikt om att han gör en dålig film. Och det blev det ju! Fast med jäkligt fräna helikoptrar och sånt.
Men, visst. På sätt och vis ÄR jag imponerad av att filmen blev gjord och på sitt sätt "klar". Två russin kan den bragden och ett mäktigt foto vara värt.
FOTNOT
Denna recension kan lika gärna appliceras på den längre versionen som på ursprungsklippningen. Fransmännen i bushen har vi redan sett delar av förut, i dokumentären, och deras och andras närvaro i filmen är inte i närheten av att höja filmen till nya höjder.
© Anders Lindahl
2003-11-14
Originaltitel: Apocalypse Now
USA, 1979
Regi: Francis Ford Coppola
Med: Martin Sheen, Marlon Brando, Robert Duvall, Dennis Hopper, Laurence Fishburne, m.fl
Genre: Drama, Krig
Teman: Livet i djungeln
Ingår i följande teman
