25th Hour (2002)

Universell upplevelse med New York-stämpel

"This life came so close to never happening..."

Det är det sista som sägs i filmen som försöker klämma in en extra timme i dygnet - och många teman i samma berättelse. Det handlar om en man som gjort något med sitt liv som han inte borde och nu ska betala priset. Men det är också en sorgesång över en sargad stad, New York post-elfte september. En kärleksförklaring, också - låter det bekant? Är inte det vad nästan alla Woody Allens eller Martin Scorseses filmer är, på sina respektive sätt?

Nu är det inte första gången som Spike Lee betraktar NY. Men hans vinklar har tidigare väckt blandade reaktioner. Både rikligt beröm och ont blod har kantat hans väg. För ett tiotal år sedan beskylldes han på sina håll för att underblåsa rashat, parallellt med att "Do the right thing" och "Jungle fever" prisades för sina provocerande skildringar av just rasrelationer i smältdegeln Det Stora Äpplet.

Även i "25th hour" får huvudpersonen utlopp för sina aggressioner genom att vid ett tillfälle ösa ut dem över pakistanier, koreaner, yuppies, ryska mafiosi, afroamerikaner...ja, i stort sett alla. Men det är uppenbart att det här är en person som framför allt är vred på sig själv och har anledning att vara det.

Möt Montgomery Brogan. Av irländsk härkomst, uppkallad efter moderns idol Montgomery Clift. Hon är död sedan längre och fadern har inte haft det så enkelt. Monty har, trots förmågan att "göra något" av sitt liv, valt en väg som lett honom till en dag när han tvingas ta farväl av alla sina närmaste för sju år framåt.

I tillbakablickar får vi veta en del, men inte allt. Både vad gäller bakgrunden och vart allt ska leda till lämnar Lee fältet öppet för våra spekulationer. Vi vet att Montys val just den här dagen är begränsade till tre: ta sig någonstans långt bort och 'försvinna', ta livet av sig, eller ta sitt straff. Sista dagen före frihetsberövandet kretsar kring hans uppgörelser och utvärderingar gentemot fadern, flickvännen, sina två bästa vänner och "affärspartners" av östeuropeiskt ursprung. Det handlar om förtroenden och svek, misstankar och skuld, löften och allt annat som rimligtvis kommer in i bilden.

Vi får också ta del av hans två vänners inbördes diskussioner om varför det blev som det blev. Börsmäklaren - aggressivt framgångslysten och med självförtroendet i nivå med de torn som...en gång reste sig utanför hans fönster. Kvinnor erövras, chanser tas i arbetet och chefen läxar upp honom. Han och den andre barndomskamraten, universitetsläraren utan samma sex appeal och utstrålning, utsätter varann för hårda recensioner. När de inte försöker reda ut vad som gick snett med Monty som de känt i alla år.

Lee lyckas i sammanhanget få in både den dystra tomheten efter terrorattentaten, singellivet för män i karriären i miljonstaden, Lolita-syndrom och en del annat vi kan känna igen från "American beauty", "Short cuts" eller varför inte "Tro, hopp, kärlek", en annan modern New York-saga - regisserad av den här filmens frontalfigur Edward Norton.

Dessutom synas i filmens mest obehagliga stunder obarmhärtigheten och "hedersbegreppet" i kriminella kretsar. Och vad en vänskap kan kräva för uppoffringar. Lee hinner berätta mycket, trots att hans senaste film egentligen är mer en beskrivning av ett stämningstillstånd. (Det är mer imperfekt än preteritum, men det säger inte så mycket om man inte studerat spanska, ett för undertecknad aktuellt ämne just nu...)

Slutet får en sentimental, drömmande ton, men det är en känslosamhet som går fram och 'igenom duken'. Att den till sist följs av en Bruce Springsteen-låt kanske verkar så NY:skt att det självförbränns, men det är en bra Bruce, sagt av en som inte tillhör den omedelbart fanatiska beundrarskaran.

Ska man säga något om skådespelarna? Det ska man kanske. Edward Norton. Bättre än kanske någonsin...är det för saftigt? Men det här är en film han nästan äger. Och då spelas ändå fadern av Brian Cox. Brian Cox! Och när gjorde han någonsin något undermåligt? Eller herr Hoffmann, som kanske fått litet för många av den här modstulna, misslyckade(?) mansrollen på sin lott genom karriären, men alltid lyckas göra något massivt medkännande av den. Dawson och Pepper har fått "riktiga" roller som jag själv inte sett dem i tidigare och gör verkligen inte bort sig.

Det finns stunder när filmen verkar fastna i något kraftödande, kanske för introvert malande tillstånd, men det visar sig att allt leder framåt. Trots NY-stämpeln är det en nästan rakt igenom universell upplevelse av att tiden på jorden går fortare än man tror - och att det är bäst att göra något av den. Vilka val har Monty i framtiden? Det kan man grubbla över ett tag.

© Johan Lindahl
2003-11-10

Originaltitel: 25th Hour
USA, 2002
Regi: Spike Lee
Med: Edward Norton, Philip Seymour Hoffman, Barry Pepper

Genre: Drama, Kriminalfilm
Svensk biopremiär: 2003-03-14

Sök