Intolerable Cruelty (2003)

Ganska bra ändå

Visst har de varit bättre. Men de är ganska bra ändå. Det är det mest säkra jag kan säga om bröderna Joel & Ethan Coens senaste skapelse, ett nytt inhopp i komedifacket, närmast åt screwballhållet. Där har de tidigare nosat, främst i "Strebern" med Tim Robbins. Ändå känns det här länge som att Coens coolar ner crazyfaktorn... en aning i alla fall. De spelar mer på stjärnornas lyskraft, i form av Clooney och Zeta-Jones. Då ska man hålla i minnet att allt är relativt...

De kan givetvis inte hålla sig ifrån sina patenterade urspårningar, det som gör dem speciella, originella och permanent aktuella. De får fortfarande idéer som de flesta av deras kolleger inte får, eller i varje fall inte genomför med samma bravur och fullfjädrade lustmordsinstinkter. Till exempel att lägga in något som ser ut som en slutscen strax efter tre fjärdedelar av speltiden, ungefär. Då återstår en dryg halvtimme som knappast är händelselös. Eller ta den härligt självklara idén att pastorn på ett utomhusbröllop tågar in med akustisk gitarr på magen, trubadurerande något gammalt örhänge från hippie-eran.

Ändå verkar de ha lite problem att hålla balansen den här gången. Filmen är inte helt konsekvent. Bröderna går ibland in för de mer lättköpta leendena än de skruvade skratten och övertygar inte hela vägen om att de vet hur de ska behandla genren. De har alltid varit duktiga på att byta miljöer och stilarter från film till film, men här känns det som om de hade fler vansinnigheter på lager men valde att stuva undan dem i skafferiet för att behålla en mer publikfriande prägel än vanligt. De vill i någon mening trampa fram på den breda vägen, men kan inte riktigt behärska sina naturliga drifter. Eller är det tvärtom? Att de siktade på något liknande "Arizona junior" men insåg att de blivit äldre, mognare(?) och inte längre kunde kosta på sig samma dödsföraktande svansföring som fordom. Filmen ger mig motstridiga signaler som jag inte helt orkat dechiffrera.

Men även en Coen-komedi i någon form av tvångströja tar sina turer ett steg längre än en typisk Hollywood-fars idag. Och det är detaljer, enstaka scener som är största behållningen. Inledningen med Clooney mentalt fixerad vid sin tandrads tillstånd har en fantastiskt enkel och helt enkelt fantastisk bildlösning direkt. Då har i och för sig redan prologen med en rättmätigt svartsjuk Geoffrey Rush redan avverkats och lagt ribban.

Clooney gör en skrupelfri skilsmässoadvokat som sällan förlorar sina mål. Alltid garderad, uppfinningsrik och med minst ett äss i ärmen på kostymen. Samtidigt blasé i brist på nya utmaningar och beredd att riskera ordningen i tillvaron i jakten på större segrar i livet. Då möter han Zeta-Jones rollfigur som motståndare i ett fall. Han ser ut att gå vinnande ur striden, men hon har nya överraskningar på lager innanför urringningen. Har han äntligen stött på sin jämlike? Så ser inte hon på saken.
- Jag äter sådana som du till frukost, avslöjar hon vid ett tillfälle.
- Du fascinerar mig, erkänner han med trånande blick vid ett annat.

Dialogen går fram som en skördetröska, i ett tempo som dödar all tristess i en ständig drabbning à la 1940-talsfarser som "Det ligger i blodet" ("His girl friday"). Till den nivån når inte filmen (men hur många gör det?). Billy Bob Thornton gör ett strålande inhopp, bräkande på en sydstatsaccent som ligger i linje med Gary Oldmans galne konspiratör i "Det femte elementet". Och med jämna mellanrum inträder Tom Aldredge som Clooneys chef, en åldrad man kopplad till fler slangar än man hinner räkna. Ändå, eller just därför, utgör han en skräckinjagande skepnad i sin bräckliga gestalt när han förklarar viktiga principer för sina underlydande. Notera förresten lektyren i hans väntrum, där tidskrifter med titlar som "Living without intestines" förväntas underhålla gästerna i väntan på audiens hos den högste.

Däremot är varken John Goodman eller John Turturro med den här gången, vilket givetvis är ett avbräck. Är förresten bilden av de rika och neurotiska en karikatyr eller inte? Företagsledare, TV-producenter, deras lyxfruar, deras exfruar, deras änkor; de förmögna, förledda, förföriska, förförda, förbittrade... det kanske finns mer substans i det här än jag anar och då kanske jag tvingas ta tillbaka det jag påstår i nästa stycke.

Det är möjligt att Coens leker med sin egen självbild och orsakar en medveten kollision mellan sina ständigt återkommande dråpliga sarkasmer - och ett nyfunnet(?) intresse för människors behov av romantik. De bestämmer bara inte riktigt på vilken bog de ska lägga slutackordet. Det är inte helt stilrent utan lite dissonant, men resan dit är som sagt aldrig seeeeeg eller sentimental över hövan. Ibland vinner även deras lättsammare filmer på att ses om, som "The Big Lebowski". Men det är svårt att se antydningar till dolda djup i "Intolerable cruelty". Den rör sig mer på ytan, men det är attraktivt nog - den här gången.

Det finns dock oroväckande tendenser till att att de kan äventyra sin status som innehavare av filmvärldens högsta lägstanivå, i alla fall i mitt statistiskt säkerställda register.

© Johan Lindahl
2004-03-11

Originaltitel: Intolerable Cruelty
USA, 2003
Regi: Joel Coen
Med: George Clooney, Catherine Zeta-Jones, Billy Bob Thornton, Geoffrey Rush, Cedric the Entertainer, Edward Herrmann, Tom Aldredge, Julia Duffy

Genre: Komedi, Romantik
Svensk biopremiär: 2003-10-24

Sök