Any Given Sunday (1999)

Vuxna män gör saker tillsammans

Sent omsider har jag sett den senaste i raden av Oliver Stones bombastiska bidrag till filmhistorien. Och med "bombastisk" menar jag inte i den nedlåtande betydelse det oftast används, i varje fall när det gäller Stones filmer. Jag tycker att han bemästrar den hårtslående berättarteknik där exempelvis Michael Bay fortfarande famlar efter en ledstång (framförallt i "Pearl Harbor"). "Any Given Sunday" är verkligen inget undantag från Stones egna spelregler. Den är definitivt inget mästerverk och den säger inte mycket om livet vi inte hört förut men den är fängslande och når fram på något instinktivt, möjligen primitivt plan som inte ska förnekas.

Efter en minut anar jag att bion varit ett bättre forum - videoversionen är i brevlådeformat som i det här fallet känns väldigt förkrympt. Men jag hinner vänja mig tillräckligt för att få två och en halv timme ska passera ganska fort. Efter tre minuter gör Stone sin obligatoriska cameo, här som sportkommentator som återkommer flera gånger. I vanliga fall brukar han begränsa sig till en enstaka scen, men här går han inte att missa. Det dröjer inte heller länge förrän den oumbärliga uppmaningen "Stay focused" hörs första gången. Alla som följt OS på senare år och sett amerikanska atleter eller deras tränare intervjuas har lärt sig den frasen utantill. Filmen är en högröstad och halsbrytande närkamp med machoideal och muskelstinna biffar med både biceps och badrumspanik. Under den första kvarten kommer den första spyan på planen - och det blir också en följetong. Magsjuka som motif?

Miami Sharks är på dekis. Cupmästare häromåret, nu förlorar man både matcher och pengar. Ägare och experter är otåliga och den stora stjärnan skadas. De viktiga typerna urskiljs tidigt den ärrade, erfarne tränaren, veteranen som kanske fått en smäll för mycket och ser slutet på karriären och så det nya stjärnskottet som kör sitt eget race och inte inser värdet av lagmoral. Allt skildras i högt tempo med lika hög volym och ett ständigt pumpande soundtrack som illustration till de steroidstinna uppgörelserna på och bredvid planen. I spelsekvenserna gör ljudbandet sitt bästa för att varje kollision ska vibrera av knäckta knäskålar och lösa ledband. Det är en fördel ju mer man känner till om regelverket i det som jänkarna kallar fotboll. Mina egna kunskaper är i varje fall tillräckliga för att veta vikten av en touchdown. Ordförrådet är mycket runt och liknar i början ett rekordförsök i ord med fyra bokstäver. Men det är väl realisitiskt, I presume?

"Any Given Sunday" är en film som från början till slut siktar mot mellangärdet utan märkbara andningspauser, sammanhållen av en kollageliknande rockvideo-regi. För flashigt? Möjligen, men det håller uppmärksamheten.

Är spelarna här nutidens gladiatorer? Stone tycks anse det och placerar i en nyckelscen "Ben-Hur" på en widescreen-TV-skärm. Det hela tenderar ibland till gråtmildhet i skildringen av vuxna-män-gör-saker-tillsammans-syndromet. Män med stora hjärtan, begränsade vyer och ett komplicerat förhållande till kvinnor. Practical jokes i omklädningsrummet är på nivån 'släpp ut en alligator i duschen och se vad som händer'. Där ligger väl ändå både Glenn Hysén och handbollslandslaget i lä. Va? Å andra sidan håller de andakt efter matchen, vilket väl knappast är standard i svenska sportsliga sammanhang.

Det finns också ett stråk av skräck inför ålderdomen, för att tappa stinget och sin status och efterhand tyna bort i glömskans hav. "Det var bättre förr" konstateras med avseende på kommersialiseringen av sporten, som en del av den skenande amerikanska drömmen. Konservativt, har varit omdömet från en del kritiker om Stones försök till predikan den här gången. Kanske, men det är knappast kapitalistisk skönpropaganda heller. Budskapet här kan väl sammanfattas med tränare d'Amatos glödande peptalk inför säsongens viktigaste holmgång. "Antingen läker vi som ett lag - eller går under som individer. That´s football guys".

Football som som metafor för existentiell ångest? Hmmm...men filmen har en puls och ett tryck som bär den förbi det mest sentimentala och segdragna. Att jämföra "Any Given Sunday" med en genomsnittlig amerikansk sportsaga är som skillnaden mellan sjukhusserierna "Cityakuten" och "Chicago Hope". I den förstnämnda vet man att byta scen i tid och trampar sällan över gränsen till det patetiska. I den andra tar överinlärningens pedagoger över pinnen från de som vill lämna något åt fantasin.

Det förefaller som om en del försvunnit i klippningen. Scener som kunde ha avslutat en del konflikter och ouppklarade relationsdramer saknas. Men allt behöver ju inte redas ut, ens i Hollywood.

Det borde givetvis ha handlat om riktig fotboll... men USAs nationalreligion (vid sidan av baseboll, basket och bombmattor över bångstyriga beduinstammar) får den här gången duga som stoff för drömmar. I sina bästa stunder flyger filmen fram, trots att klyschorna kläms med varann framförallt under den sista kvarten.

Hushållningen med skådespelarna kan diskuteras. James Woods och Matthew Modine har inte mycket tid, men det kanske går under rubriken kvalitetstid. En sammandrabbning mellan Woods och Pacino är naturligtvis nödvändig - något annat vore tjänstefel i manus. Och den kommer, kort men kraftfull. För att inte tala om Charlton Heston i ett tvåminutersinhopp (inte på planen, dock). Cameron Diaz har däremot fått en av sina tuffaste roller, visserligen i konkurrens med insatsen i "Charlies änglar" men den här gången utan urringning. Centralgestalterna här är Pacino (som är strålande, varken mer eller mindre) och Jamie Foxx som den kaxige quarterbacken med sociala kompetensproblem.

Möjligen är det här en hybrid av "Fight club" och "Jerry Maguire". En scen i slutskedet verkar nästan direkt kapad ur Cameron Crowes film med Tom Cruise som den samvetsgranne spelaragenten Maguire. Det blir mer och mer förutsägbart och utrymmet för fördjupning är starkt begränsat. Men Stone kan som sagt förpacka ett inte-så-originellt budskap i en organisk bindväv som håller för viss påfrestning även om verket som helhet knappast förändrar världen. Jag tor inte att det var meningen den här gången heller. Trots att det hela ofta liknar en orgie i adrenalin finns det något märkvärdigt avspänt över attityden. Från den svarta humorn i "U-turn" har Stone gått vidare med sitt mest allvarliga försök till en renodlad feelgood-film. Om man kan räkna en film där ett öga ramlar ur sin naturliga ram, landar på gräsmattan och plockas i en plastpåse för vidare åtgärder, till den kategorin. Tre russin med mersmak.

© Johan Lindahl
2001-12-31

Originaltitel: Any Given Sunday
USA, 1999
Regi: Oliver Stone
Med: Al Pacino, Cameron Diaz, Dennis Quaid, James Woods, Jamie Foxx, LL Cool J, Matthew Modine, Jim Brown, Lela Rochon, Lauren Holly, Ann-Margret, Aaron Eckhart, Elizabeth Berkley, John C. McGinley, Charlton Heston

Genre: Drama

Sök