Bron över floden Kwai (1957)
"Jolly good show"
En bro ska för japanernas räkning, mitt under brinnande andra världskrig, byggas över floden Kwai - av engelsmän. När den ytterligt brittiske överste Nicholson (Guinness) och hans mannar anländer som krigsfångar marscherar de fortfarande stolt och visslar på en låt som blivit ett av filmhistoriens mest kända teman.
I lägret finns redan ett par fångar - kvarlevorna av det första arbetslaget - och bland dem en cynisk amerikan vid namn Shears (Holden) som spelar sjuk för slippa arbeta. Han gör sitt bästa för att ta ner dem på jorden med kalla kommentarer. Överste Saito, som bossar över den viktiga konstruktionen, gör resten av jobbet. Han öser okvädingsord över männen och menar att de inte längre förtjänar att betrakta sig som soldater eftersom de kapitulerat (till saken hör dock att engelsmännen beordrats att ge upp, vilket man snabbt förstår att Nicholson annars knappast skulle ha gjort). De ska alltså inte tro att de är något, och officerare ska arbeta sida vid sida med de meniga.
Det sista kan Nicholson absolut inte finna sig i - paragrafryttare som han är. Det strider mot krigets outgrundliga men nogsamt nedpräntade lagar, och utan lagar finns det ju ingen civilisation. Han är beredd att riskera livet och tillbringa lång tid i en plåtbur mitt i den stekande solen för den principen. Genom sitt trots och Saitos tidsbrist och desperation får Nicholson mot alla odds också sin vilja igenom. Väl ute, mottagen som en hjälte bland mannarna medan Saito gråter av ilska i sin hydda, får Nicholson veta att männen har slappat och saboterat arbetet så mycket de vågat för att inte hjälpa fienden.
Nu kommer det märkliga; Nicholson ser till att de skärper upp sig, tar hjälp av truppens ingenjör och styr upp arbetet för att bron mot alla odds ska bli klar i tid. Det är det som gör filmen så fascinerande och lite jobbig.
Samtidigt har Shears både lyckats fly och av här icke nämnda skäl också "övertalats" att hänga med en sabotagestyrka tillbaka in i djungeln för att spränga bron. Nu skulle det kunna bli en coolt spännande Alistair MacLean-film av det hela, men kärnan i "Bron över floden Kwai" är människors olika motivation att göra och resonera på olika sätt, inte i första hand action och krig. Inte för att jag har något emot Alistair MacLean (tvärtom!), och inte för att hans karaktärer saknade intressant motivation, men hans berättelser blev aldrig den sortens tydliga och samtidigt övertygande psykologiska karaktärsstudier som det blir här.
"Bron över floden Kwai" kretsar väldigt mycket kring auktoritet och stolthet. Nicholsons motiverar sitt envetna beslut att slutföra brobygget och göra ett riktigt bra jobb någorlunda förnuftigt - med att hans mannar måste återfå sin disciplin, med mera - men främst ligger nog det gamla hederliga "vi ska visa dem ". Saito förlorar också initiativet och tvingats förlita sig inte bara på britternas vilja att arbeta utan också deras ingenjörskonst och förmåga att delegera. Nicholson har alltså i viss mån vunnit. Men han har inte riktigt funderat över vad han egentligen håller på med, vilket dock tids snart nog ska bli väldigt konkret.
Lean låter läkaren Clipton och amerikanen Shears stå för varsin antites till Nicholson; Clifton med sitt förnuft, och Shears med sin lite cyniska attityd. Man kan förstå dem alla, vilket är en del av storheten i filmen. Man inser klokheten i Cliptons ord när han försiktigt förmanar chefen, men kan lika väl förstå Nicholsons stolthet när han förnöjt traskar över den färdigställda bron och håller en monolog av absolut världsklass. Och visst kan man förstå Shears som struntar i bron, inte gör mer än han måste men som tar sitt ansvar när det verkligen, verkligen gäller och gör det rätta, på sitt sätt. Man kan till och med förstå stackars Saito, som förväntas ta sitt liv om han inte fullgör sitt uppdrag och tvingas svälja stoltheten och låta de förhatliga engelsmännen styra showen för att det ska bli något gjort.
Karaktärernas nyanser och motivationer i sig räcker för att göra "Bron" till en unik och fascinerande "krigsfilm". Lägg till det den eleganta men ändå mänskliga dialogen, ett mäktigt foto och en ännu mäktigare bro och en hel del humor på den torra imperialistiska attitydens bekostnad - särskilt när den ses genom Shears ögon - och du har en film som både imponerar och underhåller massivt även efter snart femtio år.
Lean gjorde sådana här filmer. Flera stycken. Kloka, spännande filmer med en människoinsikt, värdighet, långsamhet och torr humor som vi inte är så bortskämda med nu för tiden. Det som verkligen gör att de fungerar var förstås hans förmåga att sätta rätt skådespelare till rätt roll, och med en kompis som Guinness är ju halva jobbet gjort. Man kan förstå att Alec var lite gramse över att främst förknippas med Obi Wan när han tidigare gjort prestationer som den här. Om man börjar fundera på vem som skulle vara "vår tids Lean" så dyker inte direkt upp någon uppsjö av alternativa namn. Det är ju synd. Men kul å andra sidan att det åtminstone funnits en.
TRIVIA
Den berömda visslingen är visst en ordlös variant av en sång kallad "Colonel Bogie", vars text inte lämpade sig för film på den tiden.
© Anders Lindahl2003-10-16
DVD / Blu-ray
Dubbel-DVD finnes och rymmer en hel del godis och extramaterial, både nygjort och riktigt gammalt. Förutom en fånig frågesport hittar du på första skivan bland annat musiken på ett separat spår.
På disc två, helt ägnad åt extramaterial, finns en dokumentär av den charmiga, informationsspäckade, tillbakablickande sort som James Bond-discarna stoltserar med. Det blir alltså inte bara en inblick i filmen tillkomst utan också i dåtidens filmindustri. "Rise and Fall of a Jungle Giant" är en kort samtida promodokumentär om byggandet och sprängandet av bron och därför alltså mysigt sevärd utan att innehålla sådär jättemycket info.
"On seeing film", en gammal undervisningsfilm introducerad av William Holden, är nästan värd priset bara den. Här används "Bron över floden Kwai" som exempel när någon välmenande mäster förklarar hur man som tittare kan lära sig att förstå och uppskatta filmer bättre. Roligt, på samma sätt som de varnande och upplysande storebrorsfilmer som producerades i drivor i USA på 50- och 60-talen.