Annie Hall (1977)
En viktig bagatell
Om Seinfeld lyckades göra en rolig tv-serie om ingenting kan man säga att Woody Allen lyckades göra en av världens bästa filmkomedier om just ingenting. Givetvis handlar ingenting om ingenting, men den handling som ligger i grunden för detta blygsamma lilla mästerverk är så enkel och odramatisk att den kommer bra nära.
Alvy Singer, den närmast arketypiska Allen-figuren med sina neuroser och hang-ups, har två misslyckade äktenskap bakom sig när han lär känna Annie Hall (Keaton). Annie är en enkel, vimsig tjej från Wisconsin, raka motsatsen till den intellektuella besserwissern Mary i "Manhattan". Hon faller outgrundligt och direkt för komikern Singer när de träffas under en tennismatch. Han tar till sin uppgift att göra henne medveten och kulturellt korrekt, i enlighet med de lagar som instiftats av de New York-kretsar han hänger i. Han stödjer henne i hennes försök att slå igenom som sångerska och de har en lycklig tid tillsammans.
Vad som får förhållandet att vackla är inget dramatiskt utan det dystra faktum som en klok gammal tant nämner i slutet av filmen: kärlek svalnar. En del av problemet är kanske också det moment 22 som Singer lider av och sammanfattar med ett Groucho Marx-skämt: Jag vill inte vara i en klubb som skulle vilja ha mig som medlem. Med andra ord: en tjej som vill ha mig har jag ingen större respekt för. Det ouppnåliga uppfattas ofta som bättre, just av det enda skälet att det är ouppnåeligt, och vice versa. Filmen är också en liten föregångare till 90-talets rapparkamp gällande huruvida New York eller Los Angeles är Stället att Vara På, och svaret tycks faktiskt vara "ingendera staden, det är bäst i en stuga vid kusten".
Visst finns det en handling, men Annie Hall är nog främst den Woody Allen-film som har alla de bästa scenerna. Den babblande pseudo-intellektuelle mannen i biokön som får sig en läxa, en nysning mitt i en dosa kokain, Christopher Walken som berättar om sina morbida infall när han kör bil, Singer som barn som vägrar göra läxorna för att "universum utvidgar sig"... Här vimlar också av roliga repliker som bara blir bättre av att ingen i filmen verkar reagera på hur roliga de är - som om genialitet är något de förväntar sig i dagligt tal, åtminstone från Alvy.
"Annie Hall" är också ett roligt porträtt av en era som jag själv minns ganska lite av. Repliker, mannerismer och kulturella fenomen är tydliga barn av sin tid, och samtidigt glatt häcklande denna tid redan då. Jeff Goldblum, i en tidig och minimal roll, säger i telefon till någon: "jag har glömt mitt mantra". Alla har en terapeut, galen vore man väl annars. De flesta är mer eller mindre stenade och alla har bestämda åsikter och färdiga fraser att backa upp dem med. Det berättas inte med ett hånleende, utan med ett överseende leende, vilket gör stor skillnad.
Jag rekommenderar att du ser "Annie Hall" inte bara en gång utan ganska ofta. Jag tycker den håller för det, och med tiden kan man komma att se den som en god vän, som bär på små visdomsord för de flesta odramatiska situationer i livet. Mycket små, väldigt roliga visdomsord.
Fotnot:
"När Harry träffade Sally" har kallats den bästa Allen-film som Allen aldrig regisserat, och allra mest lik är den nog "Annie Hall". Singer har liksom Harry en stor besatthet av döden eftersom han menar att det är ett "viktigt ämne", och köper otaliga böcker i ämnet. Den första sång vi hör Annie framföra är för övrigt "It had to be You", det inofficiella ledmotivet från "När Harry träffade Sally".
© Anders Lindahl
2002-05-29
Originaltitel: Annie Hall
USA, 1977
Regi: Woody Allen
Med: Woody Allen, Diane Keaton, Tony Roberts, Carol Kane, Paul Simon, Shelley Duvall, Janet Margolin, Colleen Dewhurst, Christopher Walken, Donald Symington, Helen Ludlam, Mordecai Lawner, Joan Neuman, Jonathan Munk
Genre: Komedi, Romantik
Teman: Oscar för bästa film
Ingår i följande teman
