Irréversible (2002)

Yr-réversible

3 russin

”Du får det att gå runt i huvudet på mig...” eller något ditåt, så inleds en sångtext som spelas närmare slutet av den här, inte helt konventionella, filmen. Så dags är det nog ytterst få som inte någon gång upplevt svindel, yrsel - eller direkt illamående. Av flera skäl än ett. ”Irréversible” har blivit stående i min hylla åtminstone ett år sedan jag skaffade den. Någon gång ska jag ta och se den...har jag tänkt. Någon dag när stämningen stämmer, eller när förmågan att stålsätta sig känns hyggligt stabil. Till slut blev det av.

Tio veckors terapi - kan det vara en lämplig kur efter det här? Så är det frestande att tänka i alla fall efter de första trekvarten. Filmen berättas alltså, enligt samma modell som Christopher Nolans ”Memento” i bakvänd ordning, med de scener som skildrar själva upplösningen allra först. Eller scener; det första intrycket är snarare anarkistiskt oorganiserade sjok, deliberativ chockverkan sammansatt med paradoxal totalkontroll och samtidigt så desorienterande att regissören verkar vilja få oss att ta avstånd, springa iväg eller resa oss upp och skälla ut honom i kör.

Samma dag som jag ser den visas i olika medier amatörklipp från en McDonald's-restaurang i Göteborg där anställda av allt att döma misshandlat en kund. Det är upprörande och väcker många obehagliga frågor. Men den sammandrabbning som i filmen tar plats på en gayklubb i de mindre glamourösa delarna av (antar jag) Paris är så grov och grotesk att även härdade cineaster borde reagera. Det är också uppenbart att det handlar om hämnd. Två män har letat sig från rum till rum i den dunkla, dekadenta klubbens innandömen och desperat målmedvetet - den ene mer än den andre - på jakt efter en person de sannolikt aldrig sett. Vad har han gjort sig skyldig till?

Svaret kommer. Men det är inte avgjort i alla avseenden - eftersom det är möjligt att tvivla på att det är ”rätt” man som till slut (alltså i början) råkat illa ut. Den överjordiskt vackra och inlevelsefulla Monica Bellucci å sin sida råkade rätt illa ut i ”Maléna”, men det här är än värre. Det kunde kallas en spoiler, men alla som överhuvudtaget skrivit något om den här filmen har så vitt jag vet sagt som det är: vi talar om en av de mest utdragna och brutala våldtäkterna i filmhistorien. Om det är en bedrift i sig kan diskuteras, och är det nödvändigt för att förstå det som händer efteråt, det vill säga före från vårt perspektiv? Jag vet verkligen inte.

Jag har överhuvudtaget väldigt få glasklara svar på frågor som filmen ställer, eller som presumtiva tittare kan tänkas ställa i förväg; typ, är det värt att utsätta sig för ”Irréversible”? Den väcker motstridiga känslor även på grund av sin struktur, som kan vara förrädisk. Om första halvan är en djupdykning i människans mörkaste skrymslen, så är förövningarna som kommer efter både en lättnad från den inledande anspänningen - och bittra med vetskapen om vad de leder fram till. Det är ju inte så att någonting, vad det sedan vore - Julie Andrews, glada kaniner eller allsång på Skansen, whatever - skulle kunna omstöpa helheten till en feelgood-film. Men spelar det som hänt före den makabra händelseutvecklingen vi redan sett, någon roll för det som hänt? Eller är det bara där för att något måste ha hänt före?

Nej, poänglöst är det inte. Och provocerande kan det vara med den franka diskussionen om sex på tunnelbanan, där de övriga passagerarna verkar helt nollställda eller är duktiga tjuvlyssnare. Tja, fransmän är de ju, så... Monsieur Gaspar Noé måste vara ute efter att utmana alla sensibiliter han överhuvudtaget kan hinna med på lite över en och en halv timme; och att kontrastera livets gruvligaste sidor med dess motsatser. Om han bokstavligt och bildligt tar fram storsläggan för att framhäva det mest monstruösa människor kan förvandlas till, är det minst lika intressant det som hastigt kan skönjas i marginalen. Andras likgiltighet, eller rentav lik-gillande. Det finns närvarande som kan förhindra våldsdåden här, men de gör det inte. I våldtäktsscenen är det lätt att missa det, men de finns. De som inte vill bli inblandade. Vilket ställer de verkligt obehagliga frågorna.

Filmen är absolut för påträngande för att kunna viftas bort. Det finns ingen nödutgång eller några andningspauser i kakofonin som bakar in hela världen i ett tärande töcken och som slår an filmens tonläge. Det är så intensivt och så otäckt övertygande spelat av framförallt Vincent Cassel att intentionerna infrias. Jag har svårt att tro annat än att Noë vill få oss att må ganska pyrt, innan han slår om till sitt andra läge, det som kan förvilla oss än mer än alla de inledande kölhalningarna med kameran. Tiden läker alla sår, upprepas ofta i olika sammanhang. Noé ber att få grumla glädjebägaren. ”Tiden förstör allt” är hans mantra, men är det kvasifilosofi eller en klarsynt, och i så fall potentiellt paralyserande, sanning?

Är man på lekfullt humör efteråt, vilket inte är självklart, kan man leka med tanken att stuva om pusselbitarna och helt enkelt låta filmen spelas upp i kronologisk ordning. Vilken effekt skulle den få då? Är det möjligt att det skulle vara lättare att ryckas med i den råa revanschen, som det i nuläget är viktigt att påminna sig om när man följer trådarna tillbaka i tiden i filmens slutskede? Det här är inte första gången vi sett prov på hur vanliga städade civiliserade individer har flera lager inom sig som bara väntar på att välla upp. Om det nu är det komplicerade förhållandet mellan sex och våld som Noé är allvarligt intriktad på att dissekera, så finns kanske nyckeln i den redan nämnda tunnelbanekonversationen och det som förmodligen är den mest oväntade vändningen i uppgörelsen på klubben. Men som sagt, det är inte mycket jag är säker på angående ”Irréversible”. Framförallt inte om ifall jag kommer att vilja se den igen.

© Johan Lindahl
2009-07-26

DVD / Blu-ray

Specialinslagen på Scanbox nordiska upplaga är främst intervjuer med Gaspar Noé och Monica Bellucci från ett program med titeln Inside Take. Noé säger sig ha varit inspirerad av hämndfilmer som ”Straw Dogs” och medger att intrigen i hans egen film egentligen är väldigt enkel, vilket är en av anledningarna till att han vänt på kronologin. Pretentioner? Tja, han kallar resultatet en 'artsy B-movie' som gav honom chansen att arbeta med äkta paret Cassel och Bellucci och där mycket improviserades fram efter korta förberedelser. Budskapet är mer instinktivt än väl genomtänkt, förefaller det. Vad betyder egentligen ”tiden förstör allt”. Regissören ger sig in på något slags förklaring som i sig kan tolkas efter eget tycke.

Bellucci berättar om hur det var att göra sex tagningar av våldtäktsscenen och tycker att filmen är meningsfull, jämförbar med verk av Kubrick och Pasolini. Livet innehåller både ljus och mörker, typ.

Korta biografier följer också med. Intressant är DVDn anger fransk-argentinaren Noé födelseår till 1953, medan IMDb säger 1963. Det senare verkar mer troligt, faktiskt.
Originaltitel: Irréversible
Frankrike, 2002
Regi: Gaspar Noé
Med: Monica Bellucci, Vincent Cassel, Albert Dupontel, Jo Prestia, Philippe Nahon, Stéphane Drouot m. fl

Genre: Drama, Thriller