Fjärilens tunga (1999)

Övertygande men inte överväldigande

- Musik är som ansiktet på den kvinna du vill ska älska dig, förklarar en engagerad musiklärare i filmen för en elev som har svårt att hitta glöden i stråken.

"Fjärilens tunga" är en sådan där film som brukar sammanfattas  med "varm, mänsklig och realistisk", kanske till och med "livsbejakande och -berikande". En "Mitt liv som hund" à la España kanske ännu mer direkt fångar stämningen. Det slog mig först under eftertexterna hur stora likheterna är, främst mellan filmens huvudperson Moncho och Ingemar i Anton Glanzelius genombrottsroll. Det är en historia utan stora gester, åtminstone fram till ett gripande slut där allt som legat och pyrt under ytan blossar upp.

Det handlar om Spanien (Galicien, om jag fattade rätt) strax före 1930-talets inbördeskrig. Moncho, även känd som "Sparven" släpps ut ur hemmets härd till den hotfulla hårda skolan. Han kan redan läsa, men är i övrigt allt annat än världsvan. Ah, ungdomens oskuld...

Det finns fler sådana berättelser. De är ibland otäckt PC, tillbakablickande med eftervärldens nyktra distans, dock förhoppningsvis med en passion för att slå fast sanningar som dåtiden inte förstod. "Fjärilens tunga" är farligt nära en fälla, men suger in mig utan att jag känner mig alltför manipulerad. Här är det frambrytningen av fascismen som är det onda spöket. Förnuftet står mot vidskepelsen, fromhet = nästan dumhet, rationalitet = framåtskridande, trots den övermakt som vi vet tog över i nästan att halvsekel.

Men det finns en lidelse här och framförallt brottningen med svaghet, svek och ideal som offras gör det starkt. José Luis Cuerda vill inte att att alla ska stänga av med en känsla av mysfaktor och segerjubel. Vi ska undra vad det verkligen blev av Moncho och vilken väg han valde som vuxen. Det är oskrivet. I filmen hyser majoriteten av samhället ett traditionellt, konservativt ideal och lägger sig vinn om de katolska ritualerna. Monchos lärare Don Gregorio, med vilken en vänskap uppstår, har mer av en "det-finns-inget-helvete-utom-det-vi-själva-skapar"-filosofi och är politiskt vänsterfattad. Han är rationell, men emotionell ifråga om individens frihet och naturens under. Han tar med klassen ut i skogen och visar på mysterierna.
- Vet ni att fjärilen har en tunga? frågar DG retoriskt och ger således filmens titel en förklaring.
- I böckerna kan våra drömmar gömma sig, så de inte fryser ihjäl, förklarar han förtroligt för sin adept vid ett annat tillfälle.

Filmens poetiska ådra förlorar uppenbart på att stängas in i brevlådeformat i TV-rutan. Ägare av storbildsskärm eller i varje fall en av de där nya, dyra bredbands... förlåt - bredbildsapparaterna gratuleras.

Jag kan dock nämna flera filmer på liknande spår som är starkare; ta "Il Postino" till exempel, liksom "Cinema Paradiso", eller varför inte Ken Loachs "Land och frihet" som mer direkt behandlar iberiska inbördeskriget. "Fjärilens tunga" slår an en sträng, den inger respekt och är övertygande utan att vara helt överväldigande. Cuerda kunde ha komplicerat mer utan att förlora udden.

© Johan Lindahl
2003-09-14

Originaltitel: La Lengua de las mariposas
Spanien, 1999
Regi: José Luis Cuerda
Med: Fernando Fernán Gomez, Manuel Lozano, Uxia Blanco, Gonzalo Uriarte, Guillermo Toledo, Tamar Novas

Genre: Drama, Historia

Sök