The Dancer Upstairs (2002)
Händelserik regidebut av Malkovich
Säga vad man vill om John Malkovich... Teatralisk, högdragen, med en del besynnerliga åsikter, frivilligt bosatt i Frankrike och så vidare. Men den Chicago-fostrade karaktärskådespelaren är en personlighet och en av de bästa i sin bransch, vare sig det gäller skurkroller som i "I skottlinjen", galna globetrotters som i "Den skyddande himlen" eller som sig själv...
"I huvudet på John Malkovich" visade prov på en viss självdistans och det skulle kanske vara intressant att se den där hjärnan i genomskärning någon gång. I sin regidebut vill han göra något både poetiskt och politiskt men brottas med problem som flera andra före honom försökt bemästra med varierande framgång.
Det mest slående av dessa finns i den internationella (spanskdominerade) ensemblen, där få har engelska som modersmål men ska sammanstråla och agera övertygande på det språket. Ibland kan sådana accentorgier fungera förvånansvärt bra, som i "Frida" (där flera medverkande fejkade en pikant liten latinobrytning). Men här är det från scratch en pinne i hjulet. Javier Bardém är egentligen helt rätt för rollen som rättskaffens man i en korrupt omgivning, men som Lufsen kärvänligt säger om farbror Tony på julafton: "Han kan inte klara språket särskilt bra förstår du". Generöst uttryckt är han i alla fall mer begriplig än Gerard Depardieu brukar vara när han tvingas tala i anglosaxiska tungor.
Den visning jag bevistade avslutade en mindre festival i filmkonstens tecken på biografen Cinemark i Ecuadors huvudstad Quito. Där är filmen delvis inspelad vilket givetvis tillförde en dimension. När eftertexterna började rulla kom en försiktig applåd, följd av ytterligare en lagom salva när rubriken "Ecuadorian crew" kom upp.
Är då filmen värd en varm hand? Tja, det börjar lite ofokuserat, vagt och sökande. Det ser på något svårförklarligt sätt ut som en filmad pjäs trots att prologen utgår från en bilresa genom landsbygden. Nu är förlagan en bok av Nicholas Shakespeare, i sin tur inspirerad av verkliga händelser. Även om filmens egna presenterande rubriker anger "Latin America in the recent past" är det Peru som stått modell. Där härjade under 1980-talet och några år till en gerillarörelse kallad Sendero Luminoso (Den lysande stigen). Deras framfart finns även med som en bakgrund i dramadokumentären "Courage" (Coraje), visad på Göteborgs filmfestival häromåret. Malkovichs film har för övrigt på spanska titulerats "Sendero de sangre" ("Blodig stig" ungefär).
1992 fångades ledaren Abimael Guzman in och visades upp i en bur. I filmen är det avhoppade advokaten Agustín Rejas (Bardem) som får i uppdrag av en luttrad och syrligt cynisk polischef att hitta några medhjälpare som "inte står på någon brottslings avlöningslista" och ta reda på vilka som ligger bakom ett antal attentat och mord i landet. Rörelsen annonserar först sin närvaro med hängda hundar och plakat som proklamerar presidentens kommande fall och "Ezequiels" maktövertagande. Namnet är detsamma som Bibelns profet Hesekiel och den subversiva anonyma rörelsen använder både bibliska referenser och revolutionär kommunistisk retorik. De roar sig också med att stänga av strömmen och mörklägga huvudstaden med jämna mellanrum.
(I eftertexterna hävdas för övrigt att inga djur skadats under inspelningen, men då måste de haft effektiva bedövningsmedel eller välgjorda attrapper, kanske något som blev över från produktionen av mexikanska succén "Älskade hundar".)
När lönnmorden ökar och likhögen växer krymper tålamodet hos regeringen. Ska militären ut på gatorna och undantagstillstånd införas? På film har vi sett den här typen av konflikter förr och ett tag luktar det rätt mycket "Belägringen" om filmen, med Bardém i Denzel Washingtons otacksamma roll, överkörd men envis och målmedveten och med sitt skarpa intellekt ständigt ett steg före maktapparatens mer otympliga verksamhetsgrenar. Men i Latinamerika ligger militära maktövertaganden sällan särskilt långt borta.
Rejas för också en kamp mot sina frustrationer på privatplanet. Frun är fixerad vid utseendet, framförallt näsan som hon inte är nöjd med, och andra ytliga saker som vi förstår att maken inte orkar bry sig om. Inte undra på att han dras till dotterns danslärarinna Yolanda (Laura Morante), en betydligt mer spännande och sensuell kvinna.
Malkovich kanske går ut försiktigt, men snart flyger hus i luften, ministrar och militärer mördas i lika explosiva sekvenser och spänningen skruvas upp. Det blir engagerande trots de besvärande bristerna. Dialogen är välskriven och vass, spetsad med torr humor, men lider av att inte lanseras med den kraft den borde haft. Bilderna blir däremot allt skarpare och ibland vilar kameran nästan onödigt länge vid sargade kroppar och döende lemlästade offer. Men sett till helheten kan man inte kalla filmen smaklös eller spekulativ. Estetiskt börjar det i behärskad, traditionell stil, långtifrån experimentellt utan lite livlöst filmat, övergår i ett ansträngt "På spaning i New York"-farande med kameran och landar slutligen i något slags kompromiss.
Mest intressant är nog avsnittet som studsar mellan Rejas första möte med Yolanda och en mycket bisarr modern teaterföreställning. Många närbilder blir det också. Ansiktena ska uppenbarligen tala till oss och i alla fall Morantes gör det. Närmare klimax påminner filmen om "Den demokratiske terroristen" som jag antar att Malkovich inte sett. Han knyter dock ihop slutet med starten med ett symmetriskt och faktiskt ganska poetiskt sätt, med Nina Simone pratsjungande och filosoferande kring tidens gång över bilderna.
Det känns som en ärlig film, inte riktigt i klass med mönsterexemplen i en genre jag måste medge att jag är svag för, den samhällsorienterade thrillern som tangerar ren krigsskildring. Filmer som Costa-Gavras " Försvunnen", Polanskis "Döden och flickan" och Stones "Salvador" är måttstocken för de ambitiösa. Och Costa-Gavras får faktiskt en liten underförstådd hyllning inom handlingens ram.
Att "The Dancer Upstairs" delvis spelats in i Ecuador syns inte så tydligt. Inga av exempelvis Quitos tydliga kännemärken marknadsförs. Malkovich vill inte göra en turistbroschyr utan behålla en mer anonym "någonstans på kontinenten"-atmosfär. Det kan jämföras med kidnappningsdramat "Proof of life" där kameran svepte över monument som statyn med jungfrun som vakar över staden och en del inbjudande djungelpanoraman. Annars kunde den filmen användas i ett filmlexikon som definition på "medioker". Då kommer Malkovich undan med mer heder i behåll.
Vad han inte lyckas klargöra är huvudskälet att göra filmen. Är det av genuint intresse för den moderna historien och de krafter som bryts mot varandra, eller är det tänkt som en karaktärsstudie av en man som slits mellan sitt kall, sin familj och sina passioner? Det blir heller aldrig någon djupare genomgång av terroristernas drivkrafter och vad som gav den här gruppen sådan framgång, om man vill använda det uttrycket. Den analysen stannar vid lite filosofiskt munhuggande och slagord om 'något nytt som måste födas fram genom blodsutgjutelse', ungefär.
En bra film är det trots allt. Handikappad av tidigare nämnda skäl men händelserik och underblåst av en allt hetare låga. Men av verkligheten bakom finns en hel del ytterligare att utforska. Borde den ha spelats in på spanska? Kanske, men italienska Morantes insats är åtminstone ett skäl att förlåta Mr Malkovich. Dessutom får vi höra lite av indianspråket quechua, vilket INTE tillhör vanligheterna på film.
TRIVIA:
Några av de övriga sju filmerna under festivalveckan var finska "El hombre sin pasado", brasilianska "Ciudad de Dios", franska "Intimidad" och Mira Nairs "Monsoon Wedding". Bara att plocka fram spanska ordboken alltså.
© Johan Lindahl2003-08-31