Spider (2002)
En oerhört sorglig film
Ett tåg stannar vid en station och ut går en skara människor som skyndar förbi den långsamt åkande kameran. Sist av är en människa som man omedelbart tycker väldigt synd om. Han småstapplar tafatt, mumlar en ständig men obegriplig monolog och fumlar fram en adresslapp.
Spider är nyss utskriven från mentalsjukhus och ska få bo på ett halfway house, halvvägs ut i verkligheten, där även baron Münchhausen (John Neville) huserar. Föreståndarinnan är ganska burdus och verkar inte riktigt förstå att hennes gäster är sjuka, men rakt inget odjur. Det finns inga odjur i den här filmen. Det finns, trots att smartgalne kanadensaren David Cronenberg regisserat, inte heller några groteska scenerier som får en att kisa i avsmak - bara ett par scener som får en att kisa i inväntande av hemska händelser som inte nödvändigtvis inträffar.
Annorlunda för Cronenberg är också att filmen utspelar sig i England. Halvvägshuset ligger i Spiders gamla hemtrakter som han inte sett sedan han var barn. Fri att ströva omkring återser han platser som får honom att minnas; minnas saker som man ställer sig alltmer frågande till. Var det verkligen så det gick till? Det här är ju inte klokt. Nej, Spider är ju inte klok, så hans minnen ska man ta med en nypa salt, men i dem finns korn av sanning och framförallt en möjlighet att förstå hur han blivit som han är. Två frågor ställs av tittaren, och besvaras av filmen: är han verkligen mogen för verkligheten och vad är det egentligen som hänt?
Ralph Fiennes, som ungefär samtidigt var aktuell som mentalt annorlunda scary guy i "Röd Drake", är inte riktigt kry här heller och imponerar ännu mer. När en duktig skådespelare får tid och möjlighet att verkligen arbeta in sig i en roll så kan det bli den sortens prestation som mer eller mindre definierar en film, på ett bra sätt. Här är det så - "Spider" är nog en film som Fiennes känner sig extra stolt över.
Även Miranda Richardson och Gabriel Byrne sköter sig mycket fint i ganska komplexa roller, och hjälper till att skapa ett väldigt bra och sorgligt drama - inte den sortens nästanskräck som Cronenberg är känd för. Samtidigt finns det element som helt klart gör att det känns Cronenberg, från de karaktäristiskt långa och genomarbetade förtexterna (här i ett passande Rorschach-stuk och ackompanjerade av vad som låter som en gammal psalm) till den psykologiska fascination som ibland döljs bakom regissörens lika framträdande fysiologiska fascination.
Bland andra filmer jag kommer att tänka på är "The Young Poisoner’s Handbook" (fast utan det mörka leendet) och "Frailty" fast utan gothic-stämningen. "Spider" är egentligen inte särskilt speciell, den är bakom det lite märkliga berättarsättet en mycket enkel historia - men en historia värd att berätta och gjord med en provokativ sorts värdighet och ett allvar som höjer den högt över mängden.
"Spider" är sorglig mer än otäck, väldigt mänsklig och sympatisk och trots de hemska händelser den ändå innehåller på något sätt hoppingivande.
© Anders Lindahl
2003-08-30
Originaltitel: Spider
Frankrike / Kanada / Storbritannien, 2002
Regi: David Cronenberg
Med: Ralph Fiennes, Miranda Richardson, Gabriel Byrne, Lynn Redgrave, John Neville, Bradley Hall
Genre: Drama
Teman: Stockholms filmfestival 2005
Ingår i följande teman
