Bad Company (2002)
En trist tripp i agentland
Det finns gott om Eliza Doolittles och Henry Higgins inom filmens värld. Ta "Kung Ralph" och ”En prinsessas dagbok” som exempel. I ”Bad Company” spelar Chris Rock och Anthony Hopkins de båda figurerna från ”Pygmalion”, men resultatet är dock både tråkigt, skrikigt och smått pinsamt för alla inblandade.
Chris Rock spelar två roller i filmer, först ut en ultraskarp CIA-agent som faller offer för bovarnas kulor i början av filmen. För att kunna slutföra den viktiga vapenaffär som Anthony Hopkins och resten av hans CIA-gäng startat så blir de tvungna att rota i arkiven och leta fram den döde Chris Rocks okända tvillingbror, som då också spelas av Chris Rock.
Problemet är bara att då den döde Chris Rock var sofistikerad och kultiverad så är den levande Chris Rock en gatusmart, råbarkad, hip-hop-lyssnande slarver. Det gäller alltså att lära upp denna slyngel till att bli lika sofistikerad som sin föregångare så att de gravt överspelande vapenhandlarna med Peter Stormare i spetsen köper bluffen.
Få har väl längre några större förväntningar på Jerry Bruckheimer-producerade rullar, särskilt inte när de regisserats av jojon Joel Schumacher och ”Bad Company” har sannerligen inget gott utgångsläge. Den snor friskt från andra filmer i genren och dess scener framkallar snarare känslan: ”Hmm, i vilken film såg jag den scenen sist”, än ”Whoa, hoppas det går bra för Chris Rock”. Den svänger friskt mellan ”48 timmar”, ”Red Heat”, ”Men in Black” och ”Dödligt Vapen” innan den till slut tar vägen in i ”Collateral Damage”-land och parkerar där till slutet av filmen. Och märkligast av allt är att ”Bad Company” marknadsförs som en komedi. Den är nämligen inte det minsta kul och Chris Rocks oneliners skulle lika gärna kunna komma från någon James Bond-film av senare årgång. Mycket riktigt är faktiskt ett gag snott från ”Goldfinger” (som förvisso säkert snott det i sin tur).
Annars är filmen en massprodukt som är precis så ologisk och övertydlig som alla filmer anpassade för masspublik oftast blir. I en scen bär till och med alla skurkar röda sjalar runt halsen, pinsamt uppenbart i enda syfte att få publiken att förstå vilka som är goda och onda. Ibland behöver man dock nästan lite hjälp för det finns många skurkar i filmen, våra hjältar blir titt som tätt jagade av alla möjliga figurer som också har ett intresse av bomben och alla saknar de motivation och bakgrund, vilket gör dem ännu svårare att placera. ”Vänta nu … vilka är de där skurkarna, äh skit samma, de har röd sjal på sig så vem bryr sig”.
Det visar sig till slut att skurkarna vill spränga New York (orsaken till att filmen, i likhet med ”Colleteral Damage” fick ligga i malpåse under lång tid på filmbolaget). Anledningen till att de vill göra detta är att de hatar USA. En anledning som faktiskt återfinns i första kapitlet i boken ”Fleshing out your characters for dummies” samt är CTRL+C:ad från manuset till ”Black Hawk Down”.
Hela soppan avslutas med den härligt, klyschiga, röda digitala nedräknaren så att de som befinner sig vid bomben vet att det nu inte är lång tid kvar innan det smäller. Tror ni att de lyckas desarmera den när det bara är några hundradelar kvar?
Själv blandar jag alltid ihop Chris Rock med hans minst lika gapiga kollega Chris Tucker (Femte Elementet), och det var kanske därför jag tyckte att Chris Rock spelade sin roll tämligen nedtonat. Det vore ju synd att säga att han är nästa Eddie Murphy för i likhet med sin nyss nämnda kollega Chris Tucker, Martin Lawrence och andra halvmesyrer så är han milslångt ifrån. Han gör dock det han förväntas och han försöker i alla fall. Vet dock inte om man kan säga samma sak om Anthony Hopkins som förutom att mumla alla sina repliker, också lyckas med konststycket att vara den karaktär i filmen som har minst personkemi med Chris Rock. Man får lätt intrycket av att han spenderar hela filmen med en lätt huvudvärk och det syns på honom att han inte har speciellt kul – något som definitivt smittar av sig på publiken.
Förutom en del vackra miljöbilder av Prag så har filmen en kul scen där åtminstone jag drog en aning på smilbanden. Ni kan läsa om scenen i spoileravdelningen nedan och sedan se (eller se om) någon av de andra filmerna som nämns i recensionen istället för att på så sätt få det bästa av två världar. ”Bad Company” är nämligen inget annat än just dåligt sällskap under filmkvällen.
© Johan Hultgren
2003-08-18
Originaltitel: Bad Company
USA, 2002
Regi: Joel Schumacher
Med: Anthony Hopkins, Chris Rock, Peter Stormare, Kerry Washington, Gabriel Macht, Adoni Maropis
Genre: Action, Komedi
