Matchstick Men (2003)

Ridley Scott har humor

Envisa, eller i varje fall oregelbundet återkommande rykten har gjort gällande att Ridley Scott skulle vara det hetaste namnet att göra om Ben Eltons roman "Popcorn" till rörliga bilder. En sund skepsis har infunnit sig i mitt sinne varje gång jag hört det. Elton skrev en riktig råbarkad satir över Hollywood och en del andra nutida fenomen häromåret och ja...har humor någonsin varit Ridley Scotts starkaste sida? Han visade glimtar av det i "Thelma & Louise", men i övrigt - inte mycket. Jag kanske får omvärdera honom en aning efter det här. "Matchstick men" (byggd på en bok av Eric Garcia) är en kriminalkomedi virkad med van hand av en man som inte brukar följa precis det här mönstret, men som behärskar det och kanske borde göra det oftare.

Tonårsbrudar - vad ska man göra med dem? Den frågan har väl många ställt sig i olika sammanhang genom åren. (Jag påstår inte att tonårsgrabbar skulle vara en mindre problematisk art i näringskedjan, men det är inte det som är temat här och nu). I biosalongen fanns det för övrigt ett gäng av det kvinnliga uppväxande släktet med ett outtömligt behov av att kommunicera med varandra på ett mindre diskret sätt, men det var inte heller huvudsaken just nu. Det är Roy vi ska tala om till att börja med. Han är en småskojare av en sort som setts förr på film. Nej, ursäkta - han är en "con artist". En bra en. I par med Frank får han ovaksamma medmänniskor att ge pengar till dem och sedan inte se dem mer (varken skojarna eller pengarna). Han stjäl inte, oh nej.

Vad han också är, är svårt att sammanfatta med ett ord. Men till synes obotlig neurotiker med tvångstankar som måste kväsas av mediciner på regelbunden basis för att inte bli helt okontrollerbara är en del av sanningen. När hans doktor/leverantör av egentligen receptbelagda rosa tabletter plötsligt försvinner uppstår panik och en städmani av sällan skådat slag. En ny doktor ser dock till att ersätta de små rosa med en blå variant under förutsättning att Roy börjar öppna sig i terapeutiska sessioner. Och så är den akuta krisen undanröjd. Men nästa väntar bakom hörnet i form av en tonårsdotter han aldrig tidigare träffat. Eller snarare Kris och Utveckling, för att låna titeln från en bok som många svenska psykologer och likasinnade torde ha hemma i hyllan. För visst är hon katalysatorn bakom ett förvandlingsnummer där Roy tvingas rycka upp sig och släppa livet in på livet.

Halvvägs in kom jag att tänka på "Aberdeen", där en något äldre ung dam konfronteras med sin förflydda far, som förfallit ganska rejält och får den här filmens huvudperson att verka väldigt välartad. Men det här är ändå inte riktigt samma typ av film. Det är fortfarande en kriminalkomedi som en stund ser ut att slå över i relationsdrama innan den välter sig själv över ända med en piruett i den populära twist-skolan där många känner sig kallade, men alla inte är lika utvalda som de själva tror. Dock, även om Scotts tvärvändning inte är den mest originella i den genren så har han ändå byggt upp ett litet galleri av personligheter som i varje fall jag bryr mig om och övertygas av. När jag tror att han klivit ner i en riktig klichéfälla och banaliserat hela projektet så får jag i tid för eftertexterna erkänna att han faktiskt hittade rätt väg genom snårskogen av tänkbara lösningar på intrigen. Det är inte den mest oväntade, men han har på något sätt ändå hållit fast vid en logik och dessutom behållit hjärtat i historien.

Mycket av förtjänsten är Nicolas Cages. Efter många "bära-vapen-och-slå-hårt"-roller har han återigen tagit några mer mångdimensionella karaktärer på sig, som i den än mer absurda "Adaptation" och här. Jag kan höra fnysningar i bakgrunden om att han kanske bara övat flitigt på tics och snabba humörsvängningar, men jag tycker att han verkligen gör något minnesvärt av sin Roy - den pedante bedragaren som behöver en push utifrån för att komma ur sitt ekorrhjul och göra något mer, just det, minnesvärt av livet.

Jag såg, närmast av en tillfällighet, en mer familjevänlig komedi med en del snarlika ingredienser häromveckan, "Allt en tjej vill ha", och hade faktiskt ganska trevligt mitt i sockervadden. Men jag blev aldrig klok på vad jag tyckte om den filmens tonårsbrud som invaderar den brittiska borg där hennes far håller till. Den far hon - rätt gissat - aldrig träffat förr. Trodde jag på henne överhuvudtaget? Var hon ett sympatiskt yrväder eller mest påfrestande påflugen? Alison Lohmann som invaderar Nicolas Cages borg i "Matchstick men" kanske ger svaret. Hon sjuder av energi i nästan varje scen och övertygar om att den person hon spelar skulle kunna finnas, inte bara för att fylla en funktion i en klyftigt konstruerad kriminal...komedi. Nu har jag använt den genrebestämningen tre gånger, så då har jag väl gjort min pedagogiska plikt att upplysa om vad som i grunden väntar publiken. Helheten är en bra genrefilm som inte når upp till mästerskapsstatus, men har många delikata delmoment.

För övrigt funderade jag hela filmen på vad hon heter och var jag sett henne tidigare. Alltså kassörskan, till vars kö Roy alltid styr sina steg när han inhandlar sina förnödenheter. Efterforskningar nätledes avslöjar att jag förmodligen sett Sheila Kelley skymta förbi i filmer som "Passion fish", "Singles" eller "Nurse Betty". Möjligen också i TV-serien "Lagens änglar" för många, många år sedan...

Men hur blir det med "Popcorn"egentligen? Det var ett tag sedan jag hörde något. Undrar förresten om inte just Nicolas Cage skulle passa i huvudrollen, regissören Bruce Delamitri som får ovälkommet besök natten efter Oscarsgalan där han tilldelats regipriset. To Be Continued, förhoppningsvis.

© Johan Lindahl
2004-01-18

Originaltitel: Matchstick Men
USA, 2003
Regi: Ridley Scott
Med: Nicolas Cage, Sam Rockwell, Alison Lohman, Bruce McGill, Bruce Altman

Genre: Komedi, Kriminalfilm
Svensk biopremiär: 2003-12-12

Sök