Smala Sussie (2003)
"Pölsa has no fear, because he got a lot of beer."
Först en akekdot, bara för att jag aldrig kommer få en bättre ursäkt att berätta den.
90-tal. I Karlstad är det Filmdagar. Se halvgammal film på bio för en ringa penning. När Kenneth Branaghs "Frankenstein" börjar närma sig sin upplösning går filmen dock av och i salongen tänds snart nog ljuset. En maskinist lufsar in och förklarar utan större medlidande att problemet är olösligt, vi får inte se hela filmen. En sarkastisk yngling skriker "kan du inte berätta hur filmen slutar, då!?" Maskinisten, uppenbarligen obekant med ironi, kliar sig lite i huvudet och yttrar de bevingade och tämligen inkorrekta orden "Tja, han dränker sig på slutet". True story.
En mycket snarlik händelse, även denna i Värmland, gör att Erik får nog och lämnar sin barndoms småstad för att flytta "någonstans där de visar hela filmer", närmare bestämt Stockholm. Tre år senare, när hans lilla förlag är nära ruinens brant, får han ett telefonsamtal från Sandra, kompis till hans syrra.
Sussie är försvunnen, berättar hon. Lilla präktiga Sussie, som saknat sin brorsa så men fick stanna hemma i Bruket och ta hand om deras alkoholiserade mamma, har varit borta en vecka.
Erik, god bror, far hem till en stad som på sätt och vis inte förändrats alls, men som samtidigt är helt annorlunda. Folk han talar med beter sig mystiskt, svaren är undanglidande. Endast Sandra, som jobbar på pizzerian, verkar ha rent mjöl i påsen, pun intended. Vad är det som har hänt? Säkert inget särskilt, antar man, eftersom det här är en knasig komedi. Så säker på den saken ska man inte vara, men det hindrar inte att "Smala Sussie" är något av det roligaste som gjorts i Sverige på senare år.
Oväntade och sköna repliker på klingande värmländska (om det är rätt ord) avfyras i ett rappt tempo och ett hundratal små anekdoter om en kompis till en kompis verkar ha letat sig in i historien. Ett försök att beskriva filmen skulle kunna lyda "Trainspotting" möter "Kopps". Malmros övernaturligt filmiska ljussättning från serier som "Rapport till himlen" och "Silvermannen" är borta, likaså de lite stelbenta dialoger hans verk ofta dragits med. Genom ofta extrem vidvinkel skildrar han en skara människor som är för konstiga för storstaden, och samtidigt helt, helt vanliga, och det är nästan hela tiden väldigt kul.
Men "Smala Sussie" är inte bara festlig på ett avslappnat, galet och infallsrikt vis. Det finns något rätt sorgligt över det hela också. Drömmen om att komma iväg, hitta någon, få det man tycker sig vara värd blir ofta patetiskt rörande även under så här vrickade former. När det är över vet man inte hur kul det egentligen var det här, särskilt med vissa icke nämnda händelser i åtanke. Visst skrattade man, men det berodde ofta på hur saker berättades, inte på vad som faktiskt hände.
Det kanske är meningen. Det kanske inte spelar någon roll. Pölsas berättelse, på engelska, om grodan som försvann och kom tillbaka, Kjell Bergqvists tvångskommenderade poliskonstapel, Tuva Novotnys märkliga förmåga att göra sin karaktär både sorglig och rolig och inte minst Björn Starrins "Pölsa" är alla små bitar i Ulf Malmros kanske bästa registund hittills, och de fyra russinen är en självklarhet.
FOTNOT
Malmros verkar ute efter att skruva till 70-talisters barndom, med tanke på hur han nyttjar Bengt 'Hajk" Alsterlind och Electric Banana Band.
© Anders Lindahl
2004-06-30
Originaltitel: Smala Sussie
Sverige, 2003
Regi: Ulf Malmros
Med: Tuva Novotny, Jonas Rimeika, Kjell Bergvist, Mikael Nyqvist, Björn Starrin, Lena Dahlman, Anders Blomberg, Bengt Alsterlind, Malin Morgan, Lotta Tejle
Genre: Komedi, Mystery
Svensk biopremiär: 2003-10-03
Hemmabio: 2023-09-25
