Garage Olimpo (1999)
Djupt obehaglig och stillsamt intensiv
Tabeller är till för att användas. "Hur mycket gav du henne?" I tortyrkammaren är volt och vikt av största…vikt.
Från de dystra korridorerna i titelns garage - det är faktiskt ett sådant, med vissa tillval - utgår patruller som hämtar nya misstänkta till förhör. Fångarna tilldelas nummer, exempelvis A01 och förs till "behandlingsrummet". Till glättiga toner från skvalradion slår man på strömmen till andra mer aggressivt inställda aggregat för att forcera fram information om subversiva element i samhället. Interner skurar stengolven efter sessionerna medan Buenos Aires bödlar kopplar av med bordtennis. Ett hårt och ansvarsfullt jobb kräver pauser.
En av fångarna är den unga Maria. En av hennes förhörare är Felix, hennes granne.
Vad jag kan förstå blev filmen "Garage Olimpo" en enorm succé i Argentina när den kom, med ringlande köer till biograferna i bortåt ett halvår eller möjligen mer ändå. När jag för en tid sedan slog in sökorden för titeln på argentinska Yahoo! kom ett tusental träffar upp, vill jag minnas. Hur många av dessa som hade direkt med filmen att göra kräver mer en mer komplett koll än jag hade tid med då, men det fanns ett flertal sajter tillägnade just den.
I Sverige är den inte helt oväntat svårare att hitta. Hittills har den visats på Göteborg filmfestival samt vid åtminstone två tillfällen i svensk TV. I övrigt - frågetecken. Men visst finns det kopplingar till vårt land. Under militärdiktaturen 1976-82 försvann tusentals människor i det som kallats "det smutsiga kriget", däribland svenskan Dagmar Hagelin. Hon var sannolikt en av många som torterades och avlägsnades för gott av officeren Alfredo Astiz, en ökänd blond playboytyp som anklagades för flera sådana 'försvinnanden' men aldrig fällts för något av dem. I samband med fotbolls-VM i Argentina 1978 ifrågasattes om Sverige överhuvudtaget borde skicka något lag dit. Men, the show must go on, you know…Och världen fick se general Videla dela ut pokalen till sina landsmän Kempes, Luque och Passarella med någon vag bifogad antydan om att situationen för mänskliga rättigheter skulle förbättras, typ.
"Garage Olimpo" är en djupt obehaglig film, besläktad med politiska thrillers som Costa Gavras "Försvunnen" och Roman Polanskis "Döden och flickan". Huvudpersonen Maria plockas upp av städpatrullen, till synes inte behäftad med värre brott än att undervisa i slummen på frivillig basis. Även andra så kallade samhällsomstörtande personer i filmen verkar ha liknande organiserade sysslor på sitt samvete. Men de vet att de anses som suspekta och är försiktiga. Det hjälper inte alltid. Kontrollapparaten kan vara effektiv trots att den mänskliga faktorn ställer till det även för expertisen i behandlingsrummet. Där härskar disciplinen. Den som misslyckas och av misstag tar död på någon genom exempelvis en överdos elektricitet får finna sig i en uppläxning på stående fot. Livet är hårt. Efter en omgång varnar Felix Maria: "Du får inte dricka än. Då blir du stekt som en kyckling." Ordning och reda.
Men även mellan agenterna finns det synliga spänningar. De litar inte på varann till 100 procent. Filmen ger ofta en saklig, kylig bild av rutinerna i fängelsehålan, men det finns en behärskad vrede bakom. Utanför murarna försöker anhöriga ta reda på vad som hänt men det är lätt att fastna i byråkratin. Italienskättade Marias mamma söker febrilt efter sanningen och väljer att muta sig fram, men kommer det att hjälpa henne?
Det är en stillsamt intensiv och närgången film som inte visar allt men ändå avslöjar allt. Antydningarna räcker ofta långt. Om bakgrunden och historiken berättas inte mycket, publiken förutsätts känna till en del redan. Och i Argentina går nog associationerna när man ser politiska fångar lastas på fraktflygplan till alla som bevisligen kastades ut över öppet hav, enligt vad som framkommit efter juntans fall.
Marias förhållande till Felix ger filmen en personlig laddning som kanske inte varit nödvändig för att ge en bild av verklighetens förtryckarmaskin. Men det tillför en dimension och gör berättelsen mer infernalisk och komplicerad. Tanken att din värsta fiende kan vara grannen, vännen eller kanske till och med kärleken gör ju inte storyn mindre skrämmande. Det är en svår balansgång att använda ett sådant grepp, som användes även i "Andarnas hus"efter Isabel Allendes roman. Det kan bli spekulation, men det här är ingen romantisk äventyrshistoria. Romeo/Julia var ett omöjligt par på grund av släktfejder. Här är ett eventuellt förhållande fördömt på förhand på grund av ojämlikheten och att man tillhör olika läger i ett pågående inbördeskrig (som väl skulle klassas som lågintensivt av de allsmäktiga militärstrategerna som förmedlar de viktigaste sanningarna för oss i dagens medieklimat). Plikten kallar. Kill your darlings…eller?
Regissören Bechis ska enligt uppgift ha personliga erfarenheter av det filmens offer råkat ut för. Den vetskapen kanske gör det lättare att verkligen tro på honom som sanningsvittne. Men troligen skulle jag gjort det ändå. Den känns väldigt realistisk utan att exploatera ämnet. Den ställer underförstått men märkbart frågor om personligt ansvar på samma sätt som Coppolas makalösa thriller "Avlyssningen". Mål och medel, ni vet. Vad kan rättfärdigas, egentligen? "Garage Olimpo" har samma förtryckande täta atmosfär, men är samtidigt, av någon outgrundlig anledning, inte så deprimerande som den här recensionen förmodligen börjar ge sken av. Bara att den blivit gjord är ju ett tecken på att saker kan förändras. Jag kan bara gissa, men för argentinarna (de flesta av dem i alla fall) måste det ha varit en befrielse och en efterlängtad uppgörelse med det nära förflutna.
I och för sig kom en hyllad film på samma tema redan i mitten av 1980-talet, "Den officiella historien", som jag själv inte sett. Men "Garage Olimpo" står stadigt på egna ben, så långt jag kan se. Den tar inga fångar utan tvingar fram reaktioner. Inte minst genom den katt-och-råtta-lek som förhörsledarna bedriver med den klassiska moroten och piskan , quid pro quo, "ge oss något så skonar vi dig" - den metoden måste ju ha använts i århundraden på olika platser över denna planet. Av människor som på något sätt övertygats om att se det riktiga i det. Vad krävs för att själv bli som dem? Det är väl den svåraste av de inbäddade frågorna filmen innehåller.
© Johan Lindahl
2003-07-21
Originaltitel: Garage Olimpo
Argentina / Italien, 1999
Regi: Marco Bechis
Med: Antonella Costa, Carlos Echeverría, Enrique Pineyro, Pablo Razuk, Chiara Caselli, Dominique Sanda, Paola Bechis
Genre: Drama, Historia
Teman: Fängelsefilmer
Ingår i följande teman
