Hus i helvete (2002)
Stundtals styltig samtidsskildring
Den förlorade dottern kommer hem från Amerika.
- Du förstörde mitt liv! Förklarar fadern, herr Serbandi, vid matbordet första kvällen. Och vi kan ana vissa spänningar i hushållet…
Men det stannar inte där.
- Jag är chef här, betonar fadern i telefon till någon, men det pekar mest på att han inte har så mycket reell makt. Svärmorsproblematiken får också ett tydligt ansikte. Serbandis mor har starka synpunkter på hur sonens familj styrs och stämbanden är ständigt skarpladdade.
Den bästa relationen verkar paradoxalt nog vara mellan revolterande dottern Minoo och farmodern som lever kvar i en flydd värld och kultur. Där finns ett band som inte brustit.
Farmodern varvar visdomsord som "Män är eld och kvinnor är bomull" med brutalt rättframma iakttagelser som "Nu vill han knulla, den stackars dåren". Det är överhuvudtaget mycket som sägs rakt ut i den här socialrealistiska samtidsskildringen, men tyvärr lite väl teatraliskt och styltigt framfört emellanåt.
Livet i den invandrartäta förorten, där familjen som står i centrum bara är en av alla familjer som slits mellan två världar, är tufft. Det känner vi igen från flera andra filmer. En del annat känns lite…klichéartat. Vi får exempelvis ännu en bekräftelse på att alla frisörer är veka men i grunden godhjärtade fjollor om de inte är kvinnor.
Allt kan verka tröstlöst, men i grunden är det en godmodig film som vill sina karaktärer, kombattanter och kverulanter i lust och nöd väl. Men problemen hopar sig. Hustrun i huset suktar efter symaskinsfixaren Leif medan maken spanar på en frodig fräulein i huset mittemot. Kaos råder, skildrat med ivrig digital handkamera som följer tätt inpå allt. Om Minoos liv på andra sidan Atlanten avslöjas det i portioner, bland annat scener från strippklubbar, filmade på ett sätt som gör det lätt att vanvördigt associera till mer socialt accepterade men för oss fortfarande exotiska och lite hemlighetsfulla orientaliska dansformer - en tillfällighet eller inte?
Bröllop som klimax är heller inte alltför ovanligt på film, men de slutar sällan som verklighetens oftast välstädade föreställningar. Varför är så många filmare förtjusta i dem? Förmodligen för att de är lika tacksamma som rättegångar som avskjutningsramper för överraskningar med maximal genomslagskraft. Dansen som symbol för upproret kommer igen så dags och egentligen är det ett sorgligt slut, på en tonart i moll. Men det är uppenbart att Taslimi vill att vi ska tolka in en ansats av hopp i alla fall. Ingen är utan synd, om man säger så. Vem som borde stena vem är inte lätt att svara på och många frågor om vad som hänt under uppväxten som bildar bakgrunden lämnas obesvarade.
Det vilar något inte helt genomjäst över berättelsen. En ambitiös, livfull, delvis experimentell och oftast engagerande film som siktar mot att vara en "East is East" i Sverige(jo, jag tror att det måste ha varit en stark influens) men inte når dit. "Jalla jalla" har en liknande struktur men där är det mesta uppklarat och förlåtet när eftertexterna rullar. Den här familjen är fortfarande i stort behov av terapi, om de nu har råd med det och klarar att tänka i sådana velourbanor.
Skam, heder, vanära, generations- och kulturmotsättningar. Allt ska med. På en och en halv timme gräver sig Susan Taslimi (mest etablerad som skådespelerska i sitt hemland Iran) djupt ner i dyn och lämnar sedan alla i sticket att dra sina egna slutsatser. Jag är inte säker på om det är djärvt eller dumdristigt. Men hennes film gör i alla fall intryck.
© Johan Lindahl
2003-07-14
Originaltitel: Hus i helvete
Sverige, 2002
Regi: Susan Taslimi
Med: Melinda Kinnaman, Hassan Brijany, Caroline Rauf, Meliz Karlge, Bibbi Azizi, Ola Norell, Omid Mottaghi
Genre: Drama, Romantik
Teman: Skådespelare regidebuterar
Ingår i följande teman
