Intacto (2001)

Existentiell och fängslande

Är tur något man bara har - eller något man förtjänar? Finns det sådana som har en unik gåva och aldrig verkar svikas av slumpen? Den senare frågan utgör kärnan i den spanska thrillern "Intacto", en suggestiv historia med flera lager och ledtrådar som placeras ut en efter en, nästan matematiskt metodiskt. Men inte så kyligt som man kan förledas att tro till en början. Sättet att berätta är bekant, lite av regissörens landsman Julio Medems ande svävar över spelplanen, men den här skrönan är mer kronologiskt återgiven, med mindre utvikningar och korta tillbakablickar.

Ett antal personer med svåra trauman bakom sig dras till varandras närhet som myggor till elden och spelar högt. Roulettspel finns i fler varianter än de mest exponerade enligt den här filmen. Den med syrsan (eller vad det nu är, kan vara en grön storvuxen lysmask också) som ska sätta sig i håret på en av tre spelare i ett mörkt rum, är i alla fall en ny bekantskap för mig. Sådana tilltag bidrar till att filmen som helhet känns originell, trots mina onda aningar när allt börjar på ett kasino i ett ökenlandskap. Det är inte Las Vegas, men snarlikt och slika miljöer börjar bli överexploaterade på film. Spelhallar en som en sluten värld av galenskap, mani och insatser som deltagarna ångrar bittert efteråt. Om de inte haft en lucky day, alltså. Men huset vinner ju alltid till slut, säger experterna. Och det är lätt att skapa snömos av förutsättningarna när man ska göra det dramatiskt eller attraktivt för filmpubliken. Alla kan inte säga "It's not really in the wrist" med samma obesvärade nonchalans som James Bond.

Men "Intacto" handlar om så mycket mer. Den blir existentiell och griper tag mer och mer. Ingen av de inblandade är helt normalt funtad (vad det nu innebär) och de lever med djupa ärr, såväl synliga som psykologiska. De vill mer än bara vinna. De vill bevisa något och löpa linan ut om de så ska dö på kuppen.

Främst handlar det om en handfull personer. Samuel Berg, känd som "Juden" (spelad av Max von Sydow) kasinoägare på Teneriffa med barndomsminnen från koncentrationsläger, hans hantlangare Federico med vilken det sker en brytning i början av filmen. Federico, som själv klarat sig ur en jordbävning en gång i tiden men nu "fråntagits" sin "gåva" hittar en protegé i Tomás, ende överlevande från en flygkrasch men också rymmare från rättvisan efter ett rån. I leken blandar sig dessutom polisen Sara, vars man och barn dödats i en bilolycka, en tjurfäktare och ytterligare några jokrar.

Kan man förstå de här individerna? Till en början undrar jag vilka, om någon av dem, som är värda sympati, men lockas längs vägen bli engagerad i deras öden utan att veta så mycket mer om deras bakgrunder och motivationer än just deras erfarenheter av extrema nära-döden-upplevelser.

Max von Sydow (som har dispens från spanskan) får hålla en längre monolog och klargöra Bergs bakgrund så att han blir aningen mer begriplig. Och kontrasten mellan glättigheten i de rött sammetsklädda nöjespalatsen ovan jord och vad som tilldrar sig i källarvalven under blir ganska brutal… Jag vet inte om filmen är tänkt delvis som en svart komedi, men jag är heller inte spanjor. Spansk film är ju märkvärdigt ofta nära mörkret, om det nu är en uppgörelse med historien eller inte. Kan livet däruppe jämföras med "Matrix" vision av den muntra illusionen medan verkligheten motsvaras av dunklet och dödsdriften därnere? Det är väl i så fall inget att sträva efter, så tolkningen haltar, jag erkänner.

Men "gåvan" att leva med turen som följeslagare får i den här historien närmast religiösa dimensioner. De utvalda är som profeter, gudasöner som, ja, för att ta ett aktuellt exempel som de flesta känner till, Neo i …Matrix. Eller möjligen de som vinner storkovan i Bingolotto, men där förutsätter väl de flesta som spelar att de har chansen. Inte är det förutbestämt vilka som ska få några miljoner att sätta sprätt på? Drömmen dör aldrig.

Personerna i "Intacto" verkar inte ha riktigt samma drömmar. Inte om lyckan i alla fall. De vet att de förlorat något de aldrig kan få tillbaka, men kicken att gå längre än alla andra för att se om man kommer undan med det ger det slocknande själslivet sina sista utslag på diagrammen, om de funnes tillgängliga på en display. Kanske, eventuellt, möjligen finns det hopp för någon av dem. Om någon däruppe…

Som en annan av von Sydows rollfigurer, försvarsadvokaten i "Snö faller på cederträden", säger:
- Slumpen styr allt i universum utom det mänskliga hjärtat.
Jag håller egentligen inte med, men det låter ju poetiskt. Och kanske typiskt för hur många idag ser på livet. Ingenting spelar egentligen någon roll, men det som känns rätt, ger en omedelbar tillfredsställelse, måste det väl ändå vara någon mening med? Rationaliteten förutsätts regera, men under ytan ruvar något annat.

Intacto betyder ungefär det det låter som - intakt. Ingen kommer oskadad ur den här historien, som är bisarr, bitvis obehaglig, surrealistisk men inte helt omöjlig att tro på. Uppmärksamheten krävs för att uppfatta vad alla flaskbacks egentligen avslöjar. De fungerar ibland som Rashomon-effekter; olika versioner av samma händelser, men snarare som inre minnesflöden än olika personers vittnesmål. Filmen fängslar och, anser jag men räknar inte med att alla håller med, den undviker genom en skicklig balansakt att bli en orgie i cynism. Något i den, jag vet inte riktigt vad, påminner om Quentin Tarantinos debut "De hänsynslösa" som jag själv håller högre än "Pulp fiction". Den har också en finish i film noir-stil där hjärtat lätt kan rusa upp i halsgropen.

© Johan Lindahl
2003-07-10

Originaltitel: Intacto
Spanien, 2001
Regi: Juan Carlos Fresnadillo
Med: Leonardo Sbaraglia, Eusebio Poncela, Mónica López, Antonio Dechent, Guillermo Toledo, Max von Sydow

Genre: Thriller

Sök