Wall Street (1987)

"Greed works"

Man kan ju tycka att Oliver Stone gjorde en 180-gradersvändning med "Wall Street" efter att ha gjort "Plutonen" 1986. Från de svettiga palmbladens Vietnam till ett glamoröst Wall Street där hotshots badar i sedlar med Charlie Sheen som, ytligt sett, filmernas enda gemensamma länk.

Tittar man en aning närmare på storyn så märker man dock extremt många likheter. "Wall Street" handlar om Bud Fox (Charlie Sheen), en slitande börsmäklare längst ner i hierarkin som tillsammans med sina medarbetare drömmer om genombrottet som ska ta dem upp till toppen, där legender såsom Gordon Gekko (Michael Douglas) befinner sig. Genom ihärdigt slit och insiderinformation lyckas Bud komma Gekko närmare och plötsligt befinner sig Bud i den sits han vill vara med massor av pengar, en snygg tjej och en lägenhet utöver det vanliga. Frågan är dock vilket pris han får betala och frågan drivs mot sin spets då Bud blandar in sin hederlige arbetarklassfar i skumraskaffärerna. En rätt typisk story som ger oss ännu en vinkel på "är det för bra för att vara sant så är det förmodligen inte sant"-premissen.

För er som har "Plutonen" i färskt minne så minns vi Sgt Barnes och Sgt Elias som de två motpolerna i Chris Taylors tillvaro i Vietnam. Två män som enligt Chris kämpar om hans själ;
"I've felt like a child, born of those two fathers", säger Chris i filmens övertydliga slutmonolog och exakt samma situation återfinner vi i "Wall Street" där Gordon Gekko till slut antar rollen som fadersgestalt - ett substitut för filmens riktiga far Carl Fox (Martin Sheen), som givetvis är Gekkos raka motsats.
Till och med de båda filmernas slut är likadana även om det är översatt från den ociviliserade djungeln till mer gentlemannamässiga omständigheter.

Även om "Wall Street" är en ganska rak historia så fungerar den fortfarande som ett skönt tidsdokument över valparnas tid i hetluften på 80-talet. Hårgeléindränkta yuppies som glider fram genom livet finns det fortfarande gott om i världen men det är den cyniska mentaliteten hos dessa som Stone ändå lyckas fånga ganska bra. Gekkos berömda "Greed works"-tal inför aktieägarna på Teldar Papers håller fortfarande och jag kommer faktiskt på mig själv ibland att sitta och tycka att det han säger verkar ganska vettigt även om jag vet att det är råcyniskt och falskt.

Att skriva ett manus som "Wall Street" inbillar jag mig är till viss del som att skriva ett manus som "Apollo 13". Du måste ha hundratals termer med i manuset som publiken inte har en aning om vad de betyder. När någon i "Apollo 13" säger: "Okay, S4B is stable. SLA panels are drifting free. The drogue is clear.", så har publiken ingen aning om vad som är på gång. Vi förutsätter dock att manusförfattaren gjort sin research om rymdraketer även om jag själv ibland leker med tanken att de suttit och hittat på alla termer och sedan garvat hela vägen till banken.

I alla fall, tricket är att inte låta omgivningen, hur spännande den än må vara, ta intresset från storyn, hur banal den än må vara, och i "Wall Street" vandrar Stone en farlig balansgång genom jargongen mellan våra huvudkaraktärer. Då det inte råder någon tvekan om vilka som är goda och onda så spelar det inte så stor roll att vi inte fattar allt vad som sägs även om det blir lite väl mycket finanssnack efter ett tag. Subtexten blir dock det primära och sådana manus är alltid roliga, även om "Wall Street" lika ofta drattar på ändan åt det övertydliga hållet med repliker som tar bort alla intressanta tvivel om karaktärernas eventuella god- eller ondhet.

Givetvis var aktiemarknaden männens värld på 80-talet och den enda kvinnan av betydelse i filmen är Darien Taylor (Daryl Hannah). En karaktär, vars motivation jag alltid haft problem att förstå mig på och som manuset inte tillåter vidare forskning i. Kanske har det att göra med Daryl Hannahs brist på karisma och talang, vilket filmen ger prov på flera gånger, men framför allt så känns karaktären från början ganska meningslös.

Övriga medlemmar i skådespelargardet sköter sig dock bra. Charlie Sheen gör sin första (och enda?) trovärdiga rolltolkning någonsin och Martin Sheen som hans far ger en extra dimension. Michael Douglas vann ju till och med en Oscar och det var väl välförtjänt. Gekko är en ganska endimensionell karaktär men Douglas blåser liv i honom och får honom verkligen att framstå som den ikon för kapitalismen som det säkert var tänkt.

En bra och hyfsat intressant film och ett suveränt tidsdokument som dessvärre dras med några tvetydigheter för mycket för att nå upp till de högre betygsnivåerna.

© Johan Hultgren
2003-06-26

Originaltitel: Wall Street
USA, 1987
Regi: Oliver Stone
Med: Charlie Sheen, Michael Douglas, Martin Sheen, Daryl Hannah

Genre: Drama, Thriller

Sök