Sabotör (1942)

Habil och ganska häftig Hitchcock

- När man tänker efter har totalitära stater mycket mer kraft än våra.
- Visst. De bombar städer för att samla rikedom åt sig själva...

Ungefär så utspinner sig ett replikskifte i Alfred Hitchcocks första helamerikanska film. Riktig helyllepropaganda kan man kalla det - men det kan man å andra sidan säga om "Casablanca" också. Många filmer gjorda kring andra världskrigets utbrott fyllde ju en bestämd funktion. Exempelvis Hitchocks egen "De 39 stegen", en spionthriller med flera komiska vändor längs vägen. Den innehöll också några betydelsefulla moment som återkommer här: såsom den vackra men inte så lättflirtade flickan som mer eller mindre kidnappas av en desperat hjälte på flykt för att rentvå sitt namn från allvarliga anklagelser - och rädda den fria världen i förbifarten.

Finalen från Frihetsgudinnans övre regioner kan också i efterhand ses som en förövning inför "I sista minuten" och klättrandet på Mount Rushmore. Inget för de med stark höjdskräck, stenålderdomliga specialeffekter eller ej....

Och propaganda eller inte, Sabotör spelades in under en period med stark turbulens i världen. Flera filmer fick en politisk prägel. Kampen mot nazismen genomsyrar den här, även om det aldrig sägs rakt ut.

Men en och annan predikan med skruv blir det. Som under högläsningen ur en broschyr där det berättas om Frihetsgudinnans franska ursprung och symboliken ”Sänd mig dina utstötta och fördrivna...”.

- Och tänk på hur Frankrike har det nu, kommenterar högläsaren (vars identitet, av spänningstekniska skäl, icke skall röjas här).

Det handlar i korta drag om kaliforniske arbetargrabben Harry Kane vars arbetsplats, en flygplansfabrik, utsätts för attentat. Själv är han rätt säker på vem gärningsmannen är, men blir (givetvis!) själv misstänkt när den mystiske Frank Fry försvinner spårlöst. I jakten undan polisen och efter sin plågoande rör han sig på sin resa över kontinenten i motsatt riktning jämfört med Cary Grants karaktär i "I sista minuten". Kane kommer en samhällsomstörtande organisation på spåren och måste nästla sig in i den för att nå sina syften.

Ett av de mer minnesvärda avsnitten är när Kane och hans nyfunna väninna (det vill säga motvilliga medhjälparinna Patricia) liftar med ett cirkussällskap, inkluderande siamesiska tvillingar, skäggig dam, tjurig dvärg och en humanistiskt lagd härförare. Vid en poliskontroll uppstår misstänksamhet på grund av den tjusiga fotomodellen Patricias närvaro i detta sammanhang.

- Hon är ormtjuserska, förklarar skäggiga damen snabbt.
- Ormtjuserska. Ja, man vet aldrig med kvinnor... filosoferar uniformbärarna.

Exakt vad som är roligt med det kan man ju undra över ett halvsekel senare, men Hitchcock själv verkar ju ha grubblat större delen av sitt liv över hur kvinnor egentligen är funtade både fysiskt (han informerades om den mystiska menstruationens existens som 25-åring vid en av sina första filminspelningar, har jag hört någonstans) och psykologiskt. Man kan leka med tanken på hur han skulle ha klarat sig i dagens filmbransch, men även om han skulle bli betraktad som en relik med mossan växande ur alla porer, kan man inte komma ifrån att han i den genre han nästan uteslutande arbetade - thrillern - lyckades få fram flera fascinerande och flerbottnade porträtt av både män och kvinnor, mer så än många av hans efterföljare i gamet om man säger så. Och ett särskilt kapitel var birollerna. Ibland var de mer skarpslipade och intressanta än huvudpersonerna. Här finns flera sådana på bägge sidor stängslet mellan good guys & bad ones. Men visst är det sant att skurkarna även av honom ofta fick de bästa och roligaste replikerna.

Idag skulle man naturligtvis inte kunna komma undan med de mest melodramatiska och teatraliska avbönerna som stoppas in mellan varven här... eller? Jag kom plötsligt att tänka på "Pearl Harbor"... I alla fall, i sitt sammanhang, är det slående hur bra dialogerna står sig och hur mycket mer man får sagt med ganska få ord i jämförelse med filmer från samma genre idag (där kom det igen, jag börjar bli en relik själv lagom till 35-årsstrecket).

Senaste gången jag använde ordet ’habil’ i en recension tror jag att det gällde det svenska TV-snutar-flyttar-till-bion-försöket "Hassel" i regi av Mikael Hylin. Inget lysande omdöme den gången och inget upphetsande adjektiv någon gång, men en habil Hitchcock är ändå aningen mer häftig än en habil Hylin. Sabotör skapar inte magi på samma oförglömliga sätt som "Fönstret åt gården", "Psycho" eller (ja, jag vet att det är tredje omnämnandet) "I sista minuten". Men det är en av Hitchcocks bästa från perioden just kring det stora fosterländska kriget (som det lär kallas i rysk historieskrivning). Det är svartvitt, snyggt och spänstigt när man väl kommit igenom den lite fyrkantiga första kvarten. Som sagt är det inte alltid hjältarna man minns mest av, men Robert Cummings kommer igång och blir varm i de få klädombyten han får med sig på flykten, med hjälp av omgivningen och manusets accelererande finessrikedom. Cummings (1908-90 som hade en hyfsat lång karriär med några tiotal filmer på CVn, återinställde sig för övrigt under Hitchcocks kommando i "Slå nollan till polisen" (Dial M för murder, 1954).

Det är några scener som inte ger fullständigt godtagbara svar på hur huvudpersonerna tar sig ur trängda lägen, men i stort sett är "Sabotör" ett skolexempel på spänning i skuggan av storkonflikter.

Det går inte ta på 100-procentigt allvar men är rejäl underhållning för dem som inte är llergiska mot antikviteter (inklusive svartvitt-suger-per-definition-syndromet, en sjuka som drabbar allt fler yngre svenskar idag). Om de underförstådda lovorden till USA:s oomkullrunkeliga rättrådighet ger en lite besk bismak just i den era vi lever i nu är en annan historia... möjligen. Historien är komplex. Särskilt de senaste 100 åren.

© Johan Lindahl
2003-06-23

Originaltitel: Saboteur
USA, 1942
Regi: Alfred Hitchcock
Med: Robert Cummings, Priscilla Lane, Otto Kruger, Alan
Baxter, Clem Bevans, Norman Lloyd, Alma Kruger

Genre: Thriller
Teman: Andra världskriget

Ingår i följande teman

Sök