Sommarnattens leende (1955)
"Verkligen mycket bra"
På samma sätt som Nora Ephron nog tittade både en och två gånger på "Annie Hall" innan hon skrev "När Harry träffade Sally", har nog Bergman-fantasten Woody Allen haft "Sommarnattens leende" som inspiration för mycket av det han skrivit, vid sidan av det självklara exemplet "A Midsummer Night's Sex Comedy".
Det utspelar sig på den tid när en droska var ett naturligt sätt att färdas på och bilar en intressant men ännu ganska opraktisk nymodighet. Bergman-favoriten Gunnar Björnstrand är advokat Fredrik Egerman, vars son är ungefär lika gammal som hans nya hustru. Sonen läser till präst och får representera det ungdomliga grubblandet och den frustrerade kampen mellan dygd och natur. Egerman den äldre älskar sin hustru, men utan någon översvallande passion, och bekymrar sig inte nämnvärt över att äktenskapet ännu inte fullbordats. Egerman den yngre älskar också nya hustrun, men prövar i sin ungdomliga desperation på kärlekens nöjen med den muntert lättfotade tjänsteflickan Petra (Harriet "Sommaren med Monika" Andersson) så länge. Det är för övrigt en ganska frispråkig historia för sin tid, men gjord med en lättsam klass. Fredrik trånar fortfarande efter en gammal älskarinna, aktrisen Desiree Armfeldt, och ironiskt nog är det till henne han vänder sig för svar och råd om sitt äktenskap. Under ett besök där träffar han på rivalen Carl Magnus, även han gift, och misstycke uppstår förstås.
I filmens början verkar de respektive parhållandena närmast slumpaktigt och lite dåraktigt skapade, men ni ska se att rätt person finner rätt person till slut. Det ska till, inte en Deus ex Machina, utan välvilligt ränksmidande kvinnor för det, under en sammankomst på landet där samtliga huvudpersoner kommer till nya insikter. Insikter som är bra för dem, och lägger pusselbitarna lite bättre på plats under komiska former. För det här är en Bergman som inte känner något behov av att utmana ens själsliga lugn eller säga de där otäcka sakerna som ingen klarar av så bra som han. Här vill han roa en och få en att må rent ut sagt bra, vilket han lyckas med. Även i en ganska dyster historia som "Scener ur ett äktenskap" skrattar man ju ofta åt hur snyggt och samtidigt mänskligt replikerna fångar sanningen, och hur väl skådespelarna levererar dem, och när den kunskapen används i det lättsammas tjänst kan det inte bli annat än jättetrevligt.
Jarl Kulle, i en underbart överdriven roll som tuppstruttig militär med Carl Bildt-accent och ett härligt uppblåst ego, får leverera flera av de mest minnesvärda replikerna, som "om någon kucklar med min älskarinna, då blir jag en tiger", och dess omvända variant lite senare i filmen. Men den mest klassiska raden får jag avhålla mig från att citera, eftersom den skulle ta udden av en filmens bästa scener. Filmen är för övrigt nästan värd att se bara för hans arroganta klubbsvingande och elaka skratt när han spelar krocket, ackompanjerat av hustruns klockrena kommentar om hur han lyckas förvandla det lättsamma spelet till en prestigekamp.
Det som ofta gör Bergmans filmer så bra är som sagt att replikerna är så snyggt skrivna, i kombination med att han får sina skådespelare att ge dem liv. Nog blir det lite väl fint formulerat ibland, men väldigt ofta känns det klurigt skrivna som det spontant men begåvat sagda. Och de repliker som sitter allra bäst är förrädiskt enkla, meningar som i sitt sammanhang inte blir tama och banala utan riktigt fina.
Som: "Det är bra. Verkligen mycket bra."
Närvarande är förstås också det nästan öververkligt vackra svartvita fotot som känns igen från andra av Bergmans femtiotalsfilmer som "Smultronstället" och "Det sjunde inseglet" (i samtliga fall signerat den nyligen Hedersguldbaggebelönade Gunnar Fischer).
"Sommarnattens leende" är en av de där komedierna som jag alltid glömmer varför den är så rolig tills jag ser om den. Det är faktiskt en styrka. Det komiska ligger lika mycket i nyanser, timing och tonfall som i själva orden som sägs, och blir därför mindre konkret, mindre lätt att minnas. Så det blir en film man kan se om ofta, vilket jag helhjärtat rekommenderar. Man mår nämligen väldigt bra av det.
© Anders Lindahl
2003-06-20
Originaltitel: Sommarnattens leende
Sverige, 1955
Regi: Ingmar Bergman
Med: Gunnar Björnstrand, Jarl Kulle, Ulla Jacobsson, Eva Dahlbeck, Harriet Andersson, Margit Carlqvist, Åke Fridell, Björn Bjelfvenstam, Naima Wifstrand
Genre: Komedi, Romantik
