Stjärnornas Krig (1977)
Förr i tiden var kraften med Lucas
Jag har sett den här filmen ganska många gånger genom åren, men det var först häromdagen som jag egentligen reflekterade över vad som sägs under det sammanträde där Darth Vader stör sig på amiral Mottis svaga tro och halvt kväver honom till döds med en välriktad tanke.
Eftersom jag nyss sett om "Klonerna anfaller" var jag extra fascinerad av politiken i "Stjärnornas krig". Här på sammanträdet, strax innan Vader blir förtretad, får vi veta en del om vad som hände "mellan filmerna". Kejsaren har just upplöst parlamentet, något man ser honom förbereda i både "Det mörka hotet" och "Klonerna Anfaller".
Oavsett hur ofta jag kan beklaga mig över Lucas bristande omdöme, så måste jag medge att han faktiskt verkar ha haft en värld och historia färdig sedan 1977. Eller så är han väldigt duktig på att fylla i luckorna i efterhand, utan att gå ifrån sina tidigare filmer alltför mycket. Jag misstänker i alla fall att när den sista filmen väl är klar och man ser dem alla i ett svep (för visst ska man göra det, någon lat, geekig helg) så kommer de kännas ganska väl sammansvetsade, åtminstone handlingsmässigt, med tanke på att serien då tagit bortåt trettio år att sammanställa.
Visuellt och effektmässigt är skillnaderna förstås uppenbara, men att som en del klaga på att teknologi och design ser "nyare" ut i de filmer som utspelar sig först, tycker jag är lite orättvist. Den värld som "Stjärnornas krig" tar sitt avstamp i har upplevt en gigantisk konflikt, och de flesta vi stöter på lever på undantag, som rebeller eller fattiga bönder. Jediriddarna, tidigare Republikens främsta garde, är alla döda eller gömmer sig i avkrokar av universum. Utvecklingen verkar ha stannat upp och de robotar som hjälten Luke reparerar hos sina fosterföräldrar har många år på nacken. Världen är alltså, som i Mad Max-filmerna, äldre och smutsigare.
Den är, säkert delvis därför, en värld jag tycker mycket om att återbesöka. Lucas, som i de senare filmerna ofta trampar snett, håller här en stil som fungerar nästan till hundra procent. Visst är det fånigt ibland, men konsekvensen finns här: allvaret och tron på den egna berättelsen mitt i allt det som man som vuxen egentligen borde fnysa åt. Jag tycker inte att de nya filmerna är dåliga (tyckte rentav ganska bra om "Klonerna anfaller") men de har inte den smittande iver att berätta en saga som man känner av i första trilogin. Den ivern gör väldigt mycket.
Effekter har ju blivit Lucas främsta kännetecken, nuförtiden kanske i alltför hög grad. Här är effekterna dock sant imponerande. Imponerande för att de är skapade med hjälp av främst goda idéer och hårt arbete snarare än med hejdlöst med pengar. Det märks att Lucas och hans team tänkt till inför bildlösningarna för att de både ska fungera i filmen och gå att skapa med den tidens teknologi. Det läckra ljudarbetet hjälper till att göra det hela levande och nästan trovärdigt. Att han samtidigt gett filmtekniken en skjuts på vägen genom att tvinga fram innovationer och skapa effektbolagens effektbolag ILM är ju förstås nämnvärt, men på den här tiden var han en man kapabel att koka en fantastisk soppa på ett par spikar. Därför är det smått tragiskt att Lucas känt sig nödgad att "snygga till" effekterna inför nyutgåvan av filmerna för några år sedan, och därmed vattnat ur den filmtekniska bragd han gjorde på sjuttiotalet.
"Stjärnornas krig" stoltserar med några av de mest kända karaktärer som sett vita dukens ljus. Prinsessan Leia, till exempel, denna dåtidens nördars drömtjej, är inte någon pipande, ömtålig primadonna. Hon hanterar ett laservapen bättre än de flesta och när en förklädd Luke gör sin entre i hennes cell har hon sinnesnärvaro nog att vara coolrolig.
"Aren't you a little short for a stormtrooper?"
Frågan är faktiskt om hon inte upprörs för lite av att åse sin hemplanet förintas, tillsammans med alla dess invånare. Jag tycker i alla fall att hon hämtar sig lite väl snabbt från den smällen, men folk är väl vanare vid sådana tragedier i den värld hon lever i.
David Leans favoritskådis Alec Guinness må ha beklagat sig i efterhand över att han ställde upp i Star Wars och därmed blev Obi-Wan med hela världen, men nog var det bra för filmerna. Hans lågmälda pondus ger praktiskt taget alla scener han är med i en behövlig tyngd. Om det bara varit Hans-Ola och Luke hade en hel del av mäktigheten i det hela gått förlorad, tror jag. Den mysigt sagoartade värld som Lucas skapat ges en helt annan trovärdighet av Guinness närvaro.
Det finns flera andra duktiga och kända skådespelare i filmen, som Peter Cushing som Grand Moff Tarkin, men främst i små biroller. Annars är filmen bestyckad med folk som sedan eller mindre definierats av den. Ingen kan väl påstå att Mark Hamill är världens främsta skådespelare, men vem skulle så här i efterhand vilja byta ut honom. Han är Luke, på samma sätt som Carrie Fisher, till sin irritation, blev prinsessan Leia för evigt. Harrison Ford har givetvis senare skaffat sig flera alter egon, som Indiana Jones, men för många är nog Han Solo det viktigaste.
Visst är "Star Wars" fånig ibland, och vissa väsen ser mer muppiga än monstruösa ut, som den grönblå prisjägaren Greedo, och bandet som lirar på den bar där han skjuts av Han Solo har drag av Sesame Street. Chewbacca, denna ädla Wookie, ser ju inte heller alltför tuff ut. Men det gör inget. Det är ju för barn, om än i alla åldrar.
"Star Wars" är spännande men snäll. Hur tamt det än låter är det en av de största förtjänsterna med filmen. Våldet gör inte särskilt ont, och i sagor är det helt okej. Det är gott mot ont, med lite lagom suddighet mellan gränserna, vilket också är som det ska i sammanhanget. Det är väldigt mysigt - som när det spelas en konstig form av schack ombord på Han Solos coola skepp Millennium Falcon - och härligt matinéspännande, som när de allt färre rebellskeppen försöker skjuta sönder dödsstjärnan under frenetiskt beskjutning från bland andra Darth Vader själv. När eskapism blir så uppslukande och lyckad som här tycker jag faktiskt man kan prata om ren konst.
"Star Wars" är en klassiker värd att hylla, för att den både väckte en avsomnad genre och samtidigt skapade en helt ny. För att den fortfarande är extremt underhållande och för att den värld Lucas byggt håller ihop och känns både eskapistiskt mysig och intressant.
Fyra starka russin blir det till en rejält mysig matinérulle.
© Anders Lindahl
2003-06-18
Originaltitel: Star Wars
USA, 1977
Regi: George Lucas
Med: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fisher, Alec Guinness,
Peter Mayhew, David Prowse, James Earl Jones
Genre: Action, Äventyr, Fantasy, Sci-fi
Teman: Star Wars
Ingår i följande teman
