The League (2003)

Acceptabel action utan mystik

Det finns en intressant scen alldeles i början av filmen, där Sean Connery i äventyraren Alan Quatermains kostym ska värvas till Her Majesty's service när lokalen invaderas av ovanligt väl beväpnade och bepansrade svartklädda skurkar.
- De spelar inte rent. De är kanske belgare, funderar en av de hukande polisongprydda englishmännen i salongen.

Just den scenen tar plats i Afrika. Eftersom jag nyss läst ut Joseph Conrads novella "Heart of darkness" (bättre sent än aldrig) och påbörjat Adam Hochschilds faktaskildring av samma tid och period, "Kung Leopolds vålnad", får jag associationer som den här filmen kanske inte förtjänar. Det var ju belgarna som härjade värst i centralafrika, sägs det. Men är denna comic-relief-replik verkligen en underförstådd kommentar om kolonialtiden? "The League" osar i övrigt inte av avancerade tankegångar.

Ändå finns alla förutsättningar. Här har man blandat bidrag från författare som Bram Stoker, Robert Louis Stevenson, Jules Verne, Oscar Wilde, Mark Twain och några till, för att sedan tussa ihop deras mest kända romanfigurer som ska rädda världen undan ett hotande världskrig. Ansvariga för tilltaget från början var Alan Moore och Kevin O'Neill som skapat ett seriealbum av detta samlade stoff. Moore låg även bakom "From Hell", som mynnade ut i en utmärkt thriller av bröderna Hughes med Johnny Depp som detektiv. "The League" hamnar några hyllmeter längre ner, av skäl som förhoppningsvis framgår efterhand när jag kan styra in mig själv på huvudspåret...

Året är 1899. Mystiska män med vapenslag världen inte sett förut, ledda av en maskerad fantom, slår till på olika platser och hetsar makterna mot varandra. Ungefär som SPECTRE i ett flertal James Bond-filmer. Det är för övrigt inte den enda lilla vinken till Bond som producent/protagonist Connery stoppat in. Det är i alla fall lätt att misstänka honom för detta... Uppdragsgivaren kallas "M" och vid ett tillfälle muttrar Connery "...all the time in the world...", kuriöst nog en av de klassiska Bond-repliker Connery inte själv yttrat, utan engångsnollnollsjuan George Lazenby.

Här är Connery alltså Quatermain, en äventyrare skapad av H. Rider Haggard och som jag själva aldrig läst en rad om (däremot såg jag kalkonrullen "Kung Salomos skatt 2" med Richard Chamberlain för flera år sedan). En levande legendar, men "inte längre den man han en gång var" enligt egen utsago. När det väl kommer till kritan kan han kasta hotfulla hårdingar in i väggar eller knäppa dem på avstånd med samma precision som Connerys karaktär i "The Rock". I uppdraget ingår att samla en skara personer med extraordinära egenskaper. Såsom Dr Jekyll/Mr Hyde, Mina Harker, Dorian Gray, Kapten Nemo och en osynlig ficktjuv som kommit över en frånfallen forskares recept och försvunnit ur sikte. I det sistnämnda fallet har man tydligen (enligt Internet movie database) inte haft rättigheterna till namnet från H.G. Wells roman.

Seriealbumet har jag inte läst, så vem som tagit sig mest friheter, dess författare eller filmskaparna själva kan jag inte avgöra. Generöst kan man säga att de gjort något ganska lekfullt av idén. Däremot varken särskilt hänsyns- eller kärleksfullt. Var inte poängen med "Dracula" att Mina räddades från det bittra ödet att leva som blodsugare för tid och evighet? Här är hon änka med bettet kvar och bra kommunikation med fladdermöss. Hon verkar dock, lämpligt nog, bara hungrig när det finns elaka pojkar att bita. Hon spelas också alldeles för kyligt och könlöst av Peta Wilson (mest känd som agent "Nikita" i TV-serieversionen, skulle jag tro). Hon ersatte (också enligt Imdb) Monica Bellucci och det var kanske lite synd.

Kapten Nemo blir främst en fäktande tomte i turban med en fin båt att frakta ligan snabbt och smidigt med. Han spelas för övrigt av Naseeruddin Shah (brudens far i "Monsunbröllop", som jag av en händelse råkade se om veckan före). Mr Hyde är så gigantisk att det bara blir jönsigt och pojkspolingen Tom Sawyer från Staterna stoppades tydligen in på ett sent stadium för att fånga publik därifrån (jäpp, också enligt Imdb). Det finns många anledningar att bli skeptisk redan under presentationsrundan. Och efter en timme, när explosioner lyser upp Venedig och handgemängen avlöser varann på ett sällan sensationellt sätt, börjar filmen fastna i bottenskiktet utan någon möjlighet till botgöring.

Syndromet med snabbt och stereotypt klippta, ofta svårbegripliga slagsmåls- och skottväxlingar känns otäckt väl igen. Regissör Norrington verkar tyvärr ha sneglat en del åt Michael Bays (världens mest närsynta filmare just nu och kanske någonsin) håll, men riktigt lika hysteriskt som i "Bad boys 2" blir det inte.

Filmen tar dock en törn mot det mer konspiratoriska och får liksom Nautilus näsan över vattenytan. Det blir acceptabel action med strödda utslag av torr humor, men aldrig en riktig bra film. Och kardinalfelet är ganska lätt att spåra, men kanske svårare att åtgärda; det saknas mystik. De inbördes relationerna mellan de här, allt annat än enkelspåriga individerna kunde blivit så mycket mer...magisk.

Men skälet kan vara så enkelt att man vill tjäna pengar på elvaåringarna och inte utmana varken deras tålamod eller biografbyråernas åldersgränser med störande psykologiseringar, utförligt iscensatta förbjudna förbindelser eller något av de mer existentiella dragen hos originalen. Censuren, tristessen eller båda bekämpas med specialeffekter och storslagna scenbyggen i stället för närkamp med de här farligt inbjudande personligheterna.

Dorian Gray blir faktiskt en aning intressantare än resten, avmätt spelad av Stuart Townsend som jag själv mest minns som det blyga teknikgeniet Jez i komedin "Shooting fish". Och hans förhållande till Mina ska vara det som orsakar mest daller i luften på båten. Men hennes roll är faktiskt den mest krystade i sammanhanget. Som om någon stor tänkare i teamet slogs av tanken "oooh..vi har glömt en sak. Vi behöver en brud i gänget, som i "Mission impossible". Men vad hade man för nytta av dem för 100 år sedan? Slåss? Knappast. Vi får tänka ut något annat...".

Vad? Förstår jag inte vitsen med filmen? Jo, jag inser att det ska vara en häftig visuell upplevelse. Det lyckas tillräckligt ofta för att undvika totalhaveri. Den ska också vara kul. Det lyckas något mer sällan, eftersom de flesta av alla enradare blir förutsägbara och fantasilösa. Den ska också få ett lyft av att ha fler intressanta karaktärer än andra filmer. Men mer blir inte mer när de tar ut varann och bara destilleras ner till de mest grundläggande egenskaperna vi känner till, i den mån vi läst böckerna (vilket jag erkänner att jag bara gjort i några fall) eller sett äldre filmatiseringar av dem. I värsta fall känns de förfalskade eller direkt rånade från sina rättmätiga förvaltare.

Matinéfilmer i den här skalan har fått ett litet uppsving på senare år - och inte mig emot. Men den här hösten har redan erbjudit en som på alla plan överglänser det här - "Pirates of the Caribbean". Se den först om du inte redan gjort det och vänta tills "The League" når videobutikerna. Nu antyds mot slutet en baktanke om uppföljare och till dess kan man väl tipsa snillena bakom spekulationen: läs originalböckerna, eller läs om dem - mer noggrant än den eventuella första gången.

© Johan Lindahl
2003-10-27

Originaltitel: The League of Extraordinary Gentlemen
USA / Tyskland, 2003
Regi: Stephen Norrington
Med: Sean Connery, Naseeruddin Shah, Peta Wilson, Stuart Townsend, Richard Roxburgh, Jason Flemyng, Shane West, Tony Curran

Genre: Action, Fantasy, Äventyr
Svensk biopremiär: 2003-10-24
Teman: Vampyrer

Ingår i följande teman

Sök