Bad Boys 2 (2003)

Ett action-meal med extra biljakter

Det tar en dryg kvart eller kanske 20 minuter, det vill säga ungefär halvvägs in i den första biljakten innan jag ställer mig frågan; VAD ska monsieur Bay hitta på som klimax i slutet?

Så dags har vi redan hunnit med en inledande undercover-operation med tillhörande tillslag, med påföljande skottlossning, med olycksalig missräkning av resultatet och vidhängande utskällning av chefen. Nämnda biljakt som följer tätt inpå innehåller framförallt ett 20-tal demolerade bilar, de flesta fällda från flaket på en långtradare som kapats av hippa haitiska knarklangare. Nästa nation till rakning i drömfabriken? Och, förlåt, jag glömde nämna båten som utgör bonus i paketet.

Andra biljakten kommer någon timme senare och då är det döda kroppar som droppar ut på gatan i farten. Den tredje... äh förresten. Det är lättare att räkna vad som INTE hör till pärlbandet av actionsekvenser. Michael Bay har sökt sig tillbaka till grundkonceptet. Han började ju sin illustra karriär med "Bad Boys", en föga filosofisk men framgångsrik snut- och kompisfilm som parade ihop stjärnskotten Martin Lawrence och Will Smith. Egentligen har Bay inte ändrat så mycket på någonting sedan dess. Hans filmer har fortsatt se ut på samma sätt. "The Rock", "Armageddon", "Pearl Harbor" - samtliga producerade av Jerry Bruckheimer och budgeterade i nivå med en genomsnittlig afrikansk stats årliga BNP. Förmodligen har de gått med vinst eftersom han fått fortsatt förtroende.

Fortfarande har han inte lärt sig rensa. Bad Boys II är två och en halv timmes nästan oavbruten orgie i hormonkonvulsioner för män som aldrig mognat och deras förstående fruar/flickvänner. Är man överseende så är det åtminstone ganska roligt när Smith & Lawrence (i fortsättningen sammanfattade som S&L) leker skadedjursbekämpare, bryter sig in i ett bårhus eller gör bort sig i en HiFi-butik.

Den klassiska homofobin i kompis-för-livet-genren frodas ikapp med gnagarna i knarkbaronen Tapias kassavalv. I leken blandar sig dock Syd, syster till Lawrence karaktär Marcus Burnett. Dels som Mike Lowreys (Smith) hemliga käresta och dessutom som kärnan i ett revirbråk mellan olika enheter i USA:s rättsväsende. Att FBI, CIA, NSA, DEA, ATF, LAPD, NYPD...'you name 'em, folks', har svårt att samarbeta visade sig ju om inte annat i samband med 11 september 2001. (Ja, det där var ett slag under bältet. Jag skyller på att jag för närvarande vistas i en stad där flygplatsen ligger inne bland bebyggelsen och passagerarplanen som kommer in för landning ibland ser ut att stryka strax över de högsta bankkontorens tak. Det ger... associationer.)

Filmskurkar är ett kapitel där Hollywood börjat slarva. Var är Hans Gruber (spelad av Alan Rickman i "Die Hard"), John Qualen (John Lithgow i "Cliffhanger") eller Scarface själv när de behövs som bäst? Här försöker man göra kubanen Johnny Tapia (Jordi Mollá) till en omväxlande brutalt hänsynslös och humoristiskt modersbunden figur, men utan rätt repliker och övertygelse. Det är firma S&L som ska stå för flatskratten men deras käftande blir lika ofta irriterande.

Peter Stormare gör ytterligare en av sina karikatyrer, som rysk maffiaboss och affärspartner/konkurrent till Tapia. Jag har hört någonstans att han inte förstod så mycket av sin roll som kosmonaut i "Armageddon". Vad förstår han då av den här?

Om filmen vore gjord med någon synlig tendens till att vilja tas på allvar vore det väldigt svårt att motivera mer än ett russin i betyg. Bay brukar som bekant inte klara av sådant. Ideologiskt går han i statens ledband, som när sista striken tar på plats på Kuba, en ö uppenbarligen befolkad exklusivt av militärer och prostituerade. Frånsett då några idealistiska anticastrister, angelägna att vara jänkarna behjälpliga. Men den eventuella politiska agendan här blir aldrig så uttalad att den förtjänar en närmare analys.

Ett återkommande problem i Bays filmer är den förvirrande fartblindheten och fallenheten för extrema närbilder som förtar perspektiven och alldeles för ofta dövar uppmärksamheten. När man inte hinner uppfatta vem som skjuter på vem och av vilken anledning tröttnar man till sist. En brist på mognad, hävdar jag. Men jag är väl möglig.

Nu känner jag mig ändå förvånansvärt välvillig, mest på grund av bristen på ambitioner annat än underhållning. Den röda tråden där Burnett försöker utveckla sina mjukare sidor genom diverse avslappnings- och meditationsövningar har sina poänger och bryter av i strömmen av "shit", "showtime" och andra i genren obligatoriska fraser. Men Joe Pantoliano kunde ha fått betydligt större svängrum.

Någon som läst boken "Riktiga karlar äter inte paté"? Själv har jag bara skummat igenom de tre första sidorna där författaren drömmer sig tillbaka till de ljuva tidevarv då "män var män och kvinnor sexualobjekt", troligen med viss ironi. Möjligen har Michael Bay tagit detta på större allvar. Det blir många oprovocerade exponeringar av feminin fysik ur olika fantasifulla vinklar. Men OK, en del av damerna tillåts använda skjutvapen och redan i "Pearl Harbor" fick ju de söta sjuksystrarna tillfälle att trycka till piloterna med sina kraftiga injektionsnålar. Han är säkert feminist på sitt sätt. Även om hans introduktion av sex med djurkex i "Armageddon" fortfarande kan användas som ett varnande exempel för alla filmskolestudenter. Fånigare än så blir sällan ung kärlek på film.

Ledsen att jag inte kommer på en mer matnyttig metafor, men Michael Bay är väl filmens McDonald's. Man ska inte begära mer än man av erfarenhet har rätt att förvänta sig.

Det bör påpekas att våldet i sin serietidningsaktiga utformning är grovt, men ofta med intentionen att väcka spänningsutjämnande skrattsalvor. Vad vi också får är några feta produktplaceringar, dock inte för McDonald's.

© Johan Lindahl
2003-10-07

Originaltitel: Bad Boys 2
USA, 2003
Regi: Michael Bay
Med: Martin Lawrence, Will Smith, Jordi Mollà, Gabrielle Union, Theresa Randle, Peter Stormare, Joe Pantoliano, Jon Seda, Henry Rollins

Genre: Action, Komedi
Svensk biopremiär: 2003-09-12

Sök