Miffo (2003)
En serie tillspetsade situationer utan själ
Daniel Lind-Lagerlöf satt ett år med i en debatt om filmeffekter under Göteborg Film Festival. Han återkom hela tiden till att effekter inte var vatten värda om man inte hade en bra historia att berätta. Jag kunde inte hålla med mer.
Men om man inte ens har en bra historia, då har man bara scener och dialog kvar. Då hjälper det inte att man jobbar hårt med musikvalet och kostar på sig en jättehög kran eller jibb för att kunna göra otaliga tagningar och åkningar från ett fågelperspektiv (som antagligen ska föra tankarna till det gudomliga, eftersom inget annat i filmen gör det).
Nyutexaminerade prästen Tobias ska, liksom Reine i "Vägen ut", föreställa en idealist. Han gör det nämligen svårt för sig. Tobias väljer att lämna den trygga kyrkan i de finare stadsdelarna, där alla besökare är över 60, för att heroiskt ge sig ut i förorten (gulp) där kyrkan inte har några besökare alls. Kanske kan han göra skillnad. Den gamle prästen kväver cyniskt hans entusiasm med några bittra ord och undrar varför han frivilligt sätter sig i en sådan situation. Ungefär som Freeman och Pitt i "Seven", men med den skillnaden att "Seven" är en teologiskt mycket intressantare och seriösare film. "Miffo" är en kärlekskomedi där huvudpersonen råkar jobba i kyrkan. Tobias frågar sig någon gång varför han inte blev psykolog, och frågan är motiverad, även vad gäller manuset. För visst hade hans karaktär kunnat syssla med något helt annat, om det inte vore för möjligheten att mot slutet av filmen kunna försätta honom i en position där prästyrket är av vikt för dramatiken.
Det finns människor som tror på något och mer än någonsin tampas med att få folk att gå i kyrkan utan att vattna ur poängen. Det finns redan minst en skön kärlekskomedi om detta; Edward Nortons regidebut "Tro, hopp och kärlek", som faktiskt handlar lika mycket om tro som om kärlek. Att nöja sig med att sätta sjunkande besöksstatistik i kyrkan som pikant backdrop för en kärlekshistoria med klasskampstema känns ganska lättvindigt, nästan lite som ett hån. Det kan också vara lite intressant om karaktärerna vet vad de tror och varför, om de faktiskt brinner för någonting. Det är inte för inte som Robert Duvalls "Aposteln" blev en framgång mitt bland alla fadda filmer om giriga TV-präster. Tobias mumlar något undvikande när han ställs inför den genialiskt formulerade frågan "hurdådå", apropå hans tro. Kanske vill han bara gå emot sina borgerliga föräldrar som varken gillar att han är präst, lämnar de fina kvarteren eller dumpat sin fina, borgerliga flickvän.
Hur det än är med den saken så bor han hemma hos sin ex-tjej i en fin lägenhet och har ångest över att han ser ner på det enkla folket i betongförorten, vilket blir extra konkret när han faller för rullstolsburna Carola som bor med sin mamma och minsann både röker och dricker, fast pengarna från det sociala knappt räcker. Jag kan tänka mig att det finns någon notering i första manusutkastet som ser ut ungefär så här: "Carola. Söt och livfull, svår att ha att göra med men med ett bultande hjärta. Hon lever, på ett helt annat sätt än de ytliga borgarbrackorna. Kanske kan hon få Tobias att se annorlunda på tillvaron, att äntligen göra något drastiskt och inte bara lyssna på andras råd."
Det är nog grundtanken, i alla fall. Jag bryr mig inte. Det är väl så enkelt och trist. Jag skulle inte bry mig ens om jag riktigt trodde på att karaktärerna fanns och inte bara var produkter av en någorlunda kompetent manusförfattare (Malin Lagerlöf, som vanligt) utan en riktig historia att berätta. Tobias är en oerhörd mes, en person nästan befriad från personlighet, och Carola som han av någon anledning utnämner till "fantastisk" tycker oerhört synd om sig själv hela tiden och blir bara glad när hon drar med sig honom i pinsamma situationer. Visst är det fint att man kan se förbi skillnaderna och finna kärleken där bakom, men det är ännu finare om man som tittare får möjlighet att engagera sig i deras eskapader.
De två russin "Miffo" får är ganska svaga. Ännu en spretig svensk film där handlingen trots sitt förmodade sociala patos mest verkar vara en ursäkt för komiskt tillspetsade situationer, av vilka den viktigaste redan rullat till döds i trailern på TV. Bröllopstalen precis före är faktiskt roligare i mitt tycke, liksom när Tobias försöker ta in rullstolen genom fönstret. Visst skrattar man ibland, visst är Jonas Karlsson ganska duktig. Men visst saknas det något?
© Anders Lindahl
2003-07-29
Originaltitel: Miffo
Sverige, 2003
Regi: Daniel Lind Lagerlöf
Med: Jonas Karlsson, Livia Millhagen, Ingvar Hirdwall
Genre: Drama, Komedi, Romantik
Svensk biopremiär: 2003-08-01
