Bruce den allsmäktige (2003)
Och han såg att filmen var sisådär...
"Bruce den allsmäktige" är en sådan där film där inget känns nytt. Inte så konstigt, kanske, eftersom de frågor den utger sig för att ta upp - tro och kärlek - är lika gamla som den mänskliga tanken. Men ändå ... det hade väl gått att hitta på bra mycket mer kring det här relativt lovande ämnet?
Jim Carrey tycker fasligt synd om sig själv på ganska lösa grunder. Han jobbar för en nyhetskanal och får bara göra de mesiga, humoristiska inslagen. Hur ska han kunna bli nyhetsankare? Hunden vägrar bli rumsren, ett kort ögonblick av godhet från hans sida belönas till synes med otack och gängstryk. Inte ens det faktum att han är ihop med Jennifer Aniston kan bättra på hans humör, vilket säger en del om vilken gnällboll han är, trots humorn. Som världens mest lättknäcka Job brister han mycket snart ut i glåpord mot skaparen, som känner sig nödgad att lära honom en läxa.
Sålunda blir den ytlige och självömkande Bruce Gud för en vecka och så startar en film som hemskt gärna vill vara Capra, men som enklast kan sammanfattas "Liar, Liar" möter "The Mask". Liksom i sistnämnda film får Carrey magiska makter och nyttjar dem i första hand mycket själviskt och ganska roande, och passar på att göra sin lysande Clint Eastwood-imitation.
Problemet är bara att det här är en film som Vill Mer. Shadyac vill få tittaren att lämna bion liksom tindrande av ett inre ljus av godhet och samtidigt smått kluckande av alla de skratt som komiken frambringat. Skön ambition, men den kräver sin man, och framför allt lite mer respekt för tittaren än Tom uppvisar. Att under humorns skäppa ta sig an teologiska frågor och förse tittaren med enkla, lugnande svar mellan skratten är i sig en konst som amerikanerna behärskar väl. Även om det är svårt att klassa ut de filmer som detta resulterar i som ondskefulla har jag också svårt att se att de har något större värde. Gör man det för lätt för sig får man egentligen inget gjort, typ.
Jag gillar Jim Carrey men hyllar mycket hellre filmer som "Dum och dummare" eller "Cable Guy" än exempelvis hans senaste samarbete med Shadyac, "Liar, Liar". Där, liksom här, handlar det lika mycket om att leverera ytliga mästringar och en söt kärlekshistoria som rejäla garv.
Och visst, humor är bra till mycket - exempelvis för att ta upp viktiga ämnen. Men när det blir halvdant, när de religiösa frågor som folk bär på reduceras till enklast tänkbara form, kan det goda uppsåtet snarare leda till att humorn vattnas ut utan att man får något av värde istället.
"Bruce den allsmäktige" gör en hel del roligt av sina premisser men jag tror att de flesta som ser den själva skulle kunna komma på minst lika roliga scenerier utifrån tanken "tänk om du var Gud för en vecka".
"Det är inget fel i att få folk att skratta", är en poäng vi får oss till livs både en och två gånger. Nej visst inte, men jag hade gärna skrattat ännu mer och framför allt sluppit lyssna på repliker som "att ungdomar säger nej till droger och börjar plugga är ett mirakel".
Aniston är den i filmen som allra bäst lyckas få sina smöriga repliker att klinga ganska äkta. Hon är sig förvisso inte särskilt olik från Rachel i "Vänner" (lite mindre ytlig, lite godare), men jag blev ändå en smula imponerad. Av Morgan Freeman förväntar man sig att han kan göra underverk även med mediokert material, men här står han ibland inför en hopplös uppgift. Carrey, tja han är ju helt enkelt rolig. Men han borde sluta jobba med Tom Shadyac.
© Anders Lindahl
2003-07-17
Originaltitel: Bruce Almighty
USA, 2003
Regi: Tom Shadyac
Med: Jim Carrey, Morgan Freeman, Jennifer Aniston
Genre: Komedi, Romantik
Svensk biopremiär: 2003-07-23
Relaterat: Evan - den allsmäktige (2007)
