The Emperor's Club (2002)
Lider av likheterna
Det är ju svårt att låta bli. ”Döda poeters sällskap”. Samma grundläggande ingredienser: den idealistiske läraren på en pojkskola med anor, hans elever - nörden, rebellen etc - institutionens stelbenta representanter och så den patriarkaliske men inte så föredömlige fadern till - förslagsvis - rebellen. Det är nästan lika svårundvikligt att inte nämna ”Mona Lisa Smile", men det blir inte riktigt rättvist, eftersom den kom senare, trots att jag råkade se den före den här. ”Emperor's Club" lider dock mest av likheterna med de döda poeterna, alltför länge för att den ska komma ut ur skuggan och ståta i självständighetens ljus. Det händer, men alldeles för sent.
Det vore lättjefullt att enkelt avfärda den som en svagare karbonkopia, men den saknar samma starka konflikter och karaktärer, samt inte minst övertygelsen. Trots att den handlar om just detta: framgång måste följas av ett bidrag till mänskligheten för att betyda något i historieböckerna. Läraren Mr Hundert (Kline) hamrar in detta i sina adepter, men en del är mer tjockskalliga än andra. Rebellen, Sedgewick Bell, spjärnar emot. Han har ju ändå framtiden i en ask såsom son till en senator. Men Hundert vill forma hans karaktär och tror på hans potential, trots att Bell Sr bestämt avråder honom från att lägga sig i det som inte direkt rör undervisningen om västerländska civilisationer från förr, mer precist greker och romare.
Filmens struktur med tillbakablickar verkar dock motarbeta sitt syfte. De förvirrar och ser ansträngda ut fram till en avslutning 25 år efter skolåren. Där börjar ”Emperor's Club” leva sitt eget liv, eller i alla fall mer av det, och få en nerv den förgäves eftersökt fram till dess i mer än en timme. Men ändå - den lyfter aldrig helt från den markbundna självbehärskning och högdragna marschtakt som slagits an från begynnelsen. Något slags överdriven respekt för ämnet verkar ligga filmen i fatet. Det gäller, för ovanlighetens skull, även Kevin Kline som agerar inom osynliga galler. Som om han till varje pris ville undvika alla jämförelser med Robin Williams paradroll som professor Keating -”Oh Captain, my captain”.
För varje scen som närmar sig det verkligt gripande och viktiga, det som lämnar ett intryck efter sig, finns det en motsvarande bättre i... just det. Jag har ingenting emot filmer som vill säga något om principer, ärlighet och vad ett samhälle behöver för sina grundvalar. Men den här historien sliter sig aldrig ur sin tvångströja, trots att den ser ut att ta sats några gånger. Det stannar vid medelmåttighet, excellerar aldrig, förblir vällovligt men saknar sting. Trots det tilltalande i grundsynen att man inte bör bedömas efter enstaka misslyckanden utan efter helheten i vad man åstadkommit under sin levnad.
- En berättelse utan överraskningar, lyder en kommentar i filmen.
Tyvärr är det nog det också.
© Johan Lindahl
2005-03-12
Originaltitel: The Emperor's Club
USA, 2002
Regi: Michael Hoffman
Med: Kevin Kline, Rob Morrow, Harris Yulin
Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2003-06-18
