Simone (2002)

Ytlig film om ytlighet

I de nya Matrix-filmerna använder man sig av digitala dubbelgångare i vissa scener för att kunna sträcka ut det möjligas gräns ännu en liten bit. Skådespelare som helt och hållet är framställda genom avancerad ADB-behandling hoppas och tror jag dock inte att vi kommer att få se på väldigt länge. Det sägs däremot finnas regissörer som tycker att skådespelare är ett nödvändigt ont i den filmskapande processen och som säkerligen inte skulle ha något emot en datoriserad aktör som lydde deras minsta befallningar.

Victor Taransky (Pacino) i "Simone" är en av dessa och han tycker sig hindras att uttrycka sin cinematiska vision på grund av skådespelarnas divalater. Men hjälp är på väg. Av en döende programmerare "ärver" Taransky en fullt utvecklad programvara för att simulera en skådespelerska. Instängd i en stor och tom studio sätter Taransky så igång att förverkliga sina filmidéer med den digitala aktrisen Simulation One, eller Simone kort och gott, i huvudrollen. Succén är ett faktum och Simone (spelad av fotomodellen Rachel Roberts) blir det hetaste som har hänt nöjesvärlden på länge. Taransky undanhåller det faktum att hon inte existerar och arbetar istället aktivt för att befrämja hennes karriär inom många olika områden. Simones stjärnstatus bara växer och växer och till slut inser Taransky att han kanske tagit sig vatten över huvudet. Men hur stoppar man någon som inte finns?

Andrew Niccols film är en drift med showbusiness och den oreflekterande hype som periodvis har en tendens att följa de utvalda personer som utses till stjärnor. De korta klipp som visas av Taranskys filmer får dem att framstå som tämligen konstlade och tama filmverk och Simones skådespeleri tycks också lämna mycket att önska. Men talang och stjärnstatus behöver som bekant inte alltid följas åt och Simone får därför priser och beröm i överflöd för sina prestationer.

Al Pacino har däremot talang så det räcker och blir över, vilket gör att hans porträtt av den allt mer pressade Taransky fungerar. Men Pacino tycks ändå gå på tomgång i "Simone" och använder sin skicklighet snarare än att lägga ner sin själ i filmen. "Simone", som ironiserar över ytlighet, är i sig själv rätt ytlig och den väcker inga permanenta funderingar kring media- och nöjesbranschen. Niccol har valt att fokusera på grundidén med en syntetisk skådespelerska snarare än att på allvar dyka ner i kändisvärldens mekanismer. Det är naturligtvis ok att göra ett sådant val, men resultatet blir i det här fallet en knappt fungerande film för stunden och inte mer än så. Niccol har tidigare varit inne och nosat på mediabranschen i manuset till Peter Weirs "The Truman Show" (1998) och konflikten mellan yta och innehåll i den av Niccol skrivna och regisserade "Gattaca" (1997). De två filmerna är båda mycket intressantare än vad "Simone" förmår att vara. En svag trea får det bli i betyg och det är till stor del Pacino som med nöd och näppe lyckas lyfta filmen från den lägre nivå där filmen som helhet kanske mer hör hemma.

© Andreas Hallgren
2003-05-30

Originaltitel: S1m0ne
USA, 2002
Regi: Andrew Niccol
Med: Al Pacino, Rachel Roberts, Catherine Keener, Evan Rachel Wood, Jay Mohr, Winona Ryder m.fl.

Genre: Drama, Komedi, Sci-fi
Svensk biopremiär: 2003-01-03
Teman: Meta

Ingår i följande teman

Sök