Adaptation (2002)

Ovanligt lyckad pretentiös självömkan

När jag gick in i biografen var det en sval men klar vårdag. När jag gick ut var luften full av tunga snöflingor. Så passande efter att ha sett en film om förändring. Ja, för det är väl helt enkelt det den handlar om. Fast det gör ju alla filmer, även om vissa drar sig för att erkänna det.

Metafilm är populärt att skriva. Inte så konstigt med tanke på att ett av de vanligaste råden till manusförfattare är "skriv om det du känner till". Vad blir då naturligare än att sätta sin egen situation i centrum. Det blir ofta antingen fadd komedi eller pretentiöst navelskåderi av det hela; självgranskningen blir till narcissism eller ett försök att göra författarrollen lika cool och attraktiv som regissörens, de kluriga twistarna blir tomma och meningslösa. Charlie Kaufman ("I huvudet på John Malcovich", ni vet) är oerhört medveten om allt detta. Här försöker han, åter med Spike Jonze som regissör, göra något mer av det hela. Resultatet kanske skulle kunna beskrivas som "Släng morsan av tåget" möter "Betty tur och retur", roligt om skrivandets våndor och motsträvigt ironiskt i sin sorglighet.

Kaufman undviker många av fällorna genom att demonstrativt kasta sig huvudstupa ner i dem, genom att ta självupptagenheten till nya höjder. Hans blandning av uppriktighet och genuin påhittighet räcker långt, med undantag för ett par scener lite väl uppenbart ämnade åt att förekomma eventuell kritik. Spike Jonze är bra på att blåsa liv i manus som kunde ha känts väldigt konstruerade och när så Nicolas Cage åter träder ur det mediokras kammare och gör två av sina bästa roller på mycket länge har man byggstenarna till en bra och rörande metafilm. Faktiskt.

En annan viktig fras som upprepas för tilltänkta författare och filmstudenter är "inget sker av en slump i en film". Det kan vara värt att lägga på minnet, för nöjet att följa hur Kaufman väver samman sin film och följer upp sina inplanterade repliker med frejdig ironi.

Charlie (i Cages gestalt) är hyllad efter att ha skrivit manuset till den omtalade och skojiga "I huvudet på John Malcovich", men ingen stjärna direkt. Ingen bryr sig om honom när han besöker studion där filmen spelas in. Han är en ångestdrabbad grubblare som bekymrar sig över allt. Över att han tappar håret, kanske för att han bekymrar sig för mycket, över att han är "fet", över sin brist på framgång hos allsköns kvinnor som istället bildar stoff för hans sexuella fantasier. Över det till synes oföränderliga faktum att han är "patetisk", vilket han verkar definiera närmast som en sjukdom som gör honom oförmögen till väldigt mycket. Allra mest bekymras han av hur svårt det är att skriva ett manus utifrån en bok om en orkidétjuv, särskilt som han lockas av bokens brist på konflikt och förändring, vanligen två grundpelare i det klassiska manusförfattandet. Hans tvillingbror Donald som bor hos honom är enklare och mer positiv, och därför betydligt lyckligare. Donald, som ser ut exakt som sin bror, har till och med tjej. Även han skriver på ett manus och åberopar entusiastiskt en känd föreläsare i ämnet.

Charlie, som vill skriva något Nytt och Stort, gör inga försök att dölja sitt förakt för broderns simpla, uttjatade idéer och hans old school-mentor, vilket dock inte hindrar Donald från att glatt plita vidare på sin hejdlöst klyschiga thriller och använda de uppslag som Charlie sarkastiskt kastar åt honom som falska pärlor till svin.

Berättelsen hoppar med jämna mellanrum tre år bakåt i tiden då Susan Orlean, författarinnan till orkidéboken, lärde känna särlingen Laroche (Cooper), en orkidéentusiast som tidigare engagerat sig lika djupt i andra ämnen för att sedan förkasta dem. Han har något som hon saknar; passion. Hennes passion är möjligen driften att hitta något som hon kan känna passionerat för. Stigen som hon är nästan ur en Woody Allen-film, har denna New Yorker-skribent svårt för något så enkelt som rena känslor, men är medveten om denna brist och försöker med stigande desperation åtgärda den.

På samma sätt som hon försöker finna näring hos Laroche, söker Charlie mål och mening och bra idéer. Två vilsna moderna själar, typ. I en annan film hade de blivit kära i varandra.

För att det inte ska bli alltför enkelt så väver filmen in sig själv i sig själv på ett metasätt som inte är banbrytande men relativt intressant och framför allt gjort med ett visst allvar. Manusförfattarens jakt på ingångar och vinklingar skapar den film vi ser, där han själv blir den viktigaste huvudpersonen. Det är nog ingen vild gissning att filmen tillkommit på ungefär det här viset från början. Kaufman (den riktige Kaufman) vill göra något annorlunda utifrån en startpunkt som egentligen kanske är fel från början, och i slutändan gör han en film om hela processen. Självupptaget? Haha, det är bara förnamnet! Men det är en del av poängen.

"Adaptation" både handlar om, och är så uppenbart skriven av, en intelligent person som ifrågasätter inte bara sitt eget skrivande utan sitt liv på ett på samma gång analytiskt och desperat sätt. Någon som studerat manuskurser men hellre vill förlita sig på sin inspiration och sitt intellekt. Någon som slits mellan tanken om att skriva något nytt och regelbrytande och insikten om att klyschor går hem och att många av de cyniskt formulerade reglerna om manus och filmskapande är brutalt sanna. "Adaptation" fungerar därför att mitt i denna självmedvetna och ganska interna rannsakan så rotar Kaufman fram ögonblick av ren och skär klokhet och scener som, även när de tidigare aviserats och på förhand ironiserats över, känns uppriktigt menade. Eller så blir man lurad men lik förbannat berörd, vilket väl är lika mycket värt.

Filmen har, trots sin relativt komplexa struktur, inte samma uppsjö av idéer som "I huvudet på John Malcovich" (åtminstone på ytan). Istället för att vara rolig med insmygande toner av allvar, är den faktiskt en oerhört sorglig film, fast berättad av någon som kan se det roliga i alltihopa. Cages Charlie är ett suveränt porträtt av en osäker, olycklig människa, lite för smart för sitt eget bästa, samtidigt som hans Donald är lika övertygande i sin muntra enkelhet - vilken inte ska förväxlas med enfald. Meryl Streeps själsligt svultna reporter känns ganska sann. Chris Cooper ska också ha en eloge, hans Laroche blir mycket mer än en konstig kuf med kloka ord.

Kaufman drar sig in i det längsta för att göra tittaren glad. Det finns scener maskerade till lycka, känslor som verkar starka men kanske bara är utklädd desperation. Frågan är om det över huvud taget är möjligt att finna någon sorts hopp med förutsättningar som dessa, om Kaufman och Kaufman någonsin kan sluta överlista sig själva. Kanske Kaufman kan hjälpa till ... Frågan är också om det ska vara nödvändigt att skriva en så här tillkrånglad film för att hylla det enkla? Jag vet inte, men det är ett sätt, och det fungerar.

"Adaptation" snor inte åt sig topplaceringen på min lista över filmer om manusförfattarens våndor (guldpallen innehas stabilt av "Barton Fink") men visar den klentrogne att man fortfarande kan skriva bra film om att skriva film. Och hur kan man ogilla en film där någon helt uppriktigt säger "I'm sure you had good reason. You're an artist."

© Anders Lindahl
2003-04-14

Spoiler

Originaltitel: Adaptation
USA, 2002
Regi: Spike Jonze
Med: Nicolas Cage, Tilda Swinton, Meryl Streep, Chris Cooper, Brian Cox

Genre: Drama, Komedi
Teman: Meta

Ingår i följande teman

Sök