Boys don't cry (1999)
Kunde lika gärna varit Åmål...
I tider som dessa, när transsexualism börjar kännas sönderpratat av Ricki Lake och Jerry Springers gäster, kommer denna film som en friskt fläkt, då den tar upp saker och ting från en annan vinkel, nämligen kvinnan som vill vara man.
Boys don´t cry börjar i en småstad, Lincoln, i USA där den förvirrade Teena Brandon - eller som vi kommer att känna henne i resten av filmen; Brandon Teena, flyr undan lagen ut till en håla in the middle of nowhere. Där träffar hon på ett gäng underliga människor som allihop skulle kunna definieras rakt av som "white-trash". För Brandon ser dock deras intetsägande tillvaro, med traktorsurfning och dylikt, ut som rena himmelriket. Naturligtvis spårar det hela ut när folk börjar undra lite för mycket. Särskilt när han/hon träffar sin stora kärlek Lana - förföriskt spelad av Chloë Sevigny från bland annat "Last days of disco".
Boys don´t cry drar in tittaren i en tämligen ordinär story och en otroligt besvärande trist omgivning. Det konstiga är bara att man inte kan lämna den. Man fastnar i den här filmen och den har den där stämningen som indikerar att det är något speciellt och äkta man tittar på. Samhället där karaktärerna bor skulle lika väl kunna vara Åmål som figurerat som "sexualproblematik-Whitetrash"-stad tidigare, eller vilken småstad som helst. Folk sitter hemma och dricker öl och har lite trädgårdsfester, knullar varandra och vet inte vad de ska göra med sina liv - precis som i riktiga livet.
Men det är faktiskt främst skådespelarinsatserna som lyfter den här filmen. Gamla Beverly Hills 90210-skådisen Hillary Swank är helt fantastisk som Brandon, och förmedlar varje liten nyans i manuset med briljans och variation.
Mansrollerna i den här filmen är det tyvärr lite sämre med. Alla män i filmen är mer eller mindre psykiskt instabila och drar ner filmens i övrigt trovärdiga framställning. Slutet i filmen är ganska väntat också men man har väl varit tvungen att hålla sig nära verkligheten då filmen bygger på verkliga händelser.
Jag rekommenderar Boys don´t cry. Inte bara för The Cure-låten utan för den mustiga atmosfären, skickliga berättandet och de jätteduktiga skådisarna. Men vill ni ha en överraskande historia och föredömliga manskaraktärer kanske ni ska se nåt annat.
© Johan Hultgren2000-09-10