Princess Mononoke (1997)
Våldsamt, stillsamt, väldigt vackert
Ashitaka är en ung prins. I filmens början räddar han sin by från en vildsvinsliknande gigantisk demon som en gång strövat gudalikt i skogen men nu förtärs av hat och vrede. Vadan detta, undrar byns visa kvinna. Ja, svaret är mer än en intressant gåta, ty prinsen som i striden råkat röra vid det besatta monstret måste resa iväg för att få klarhet, med ett sinne ofördunklat utav vrede och hat, annars kommer även han förgöras av den inre demon som ärrat honom, halvt tagit över hans ena arm och givetvis kommer sprida sig.
Är faran i väster kanske ett ondskans väsen som håller på att förgöra landet, som prinsen nu med mannakraft och mod kan besegra, mänskligheten till gagn? Nja, så himla enkelt är det inte. Inget är så himla enkelt i den här filmen, och ren styrka är inte svaret på alla frågor. Och titelns prinsessan Mononoke (eller San, som hon oftast kallas) hålls inte fången av någon drake ivrigt inväntandes en förkämpe, utan lever en betydligt mer oväntad tillvaro. Faktum är att hon inte vill ha med människor att göra över huvud taget. Det här är inte en vanlig saga.
Det är, trots Disneys nyfunna intresse för veteranregissören Hayao Miyazakis verk, så verkligen inte alls Disney-likt att det säkert kan alienera en del tittare. Den visuella kraften och fantasin stannar inte alltid upp vid vad som verkar vettigt och förklarbart för en normal konsument av tecknad film, och förklaringarna uteblir ofta kring detaljerna. Men det är ju bland annat därför det blir så bra.
Akira (fortfarande min favorit bland japanska animerade filmer) skulle inte ha varit lika kraftfull om man inte under ganska lång tid hölls lite utanför, imponerad, fascinerad men förbryllad, och om slutet inte vågade vara mycket märkligt. Det är skönt när man slipper den alltför påträngande pedagogiken, när det mytiska tillåts vara det utan att förklarande paralleller dras och det visionära förenklas till tydliga symbolskyltar.
Därmed inte sagt att Mononoke är särskilt krånglig. Den är bara oväntat nyanserad och annorlunda, med karaktärer som inte alls lika lydigt som Disneys låter sig passas in i kategorier som Ond, God och Komisk. "Princess Mononoke" är japansk animerad film med allt det positiva det kan innebära och i stort sett inget av det negativa.
Den är, ska snabbt understrykas, väldigt vackert gjord. Det finns scener från magiska skogar som känns lika njutbara för både öga och själ som de stillsammaste stunderna i Sagan om Ringen. Ljus silar mellan grenarna, vattendroppar faller med ett tyst plipp-plopp bland träden och som tittare förflyttas man på ett sätt som sällan händer i tecknade filmer. Här finns också extremt våldsamma scener, ska lika raskt poängteras, det är alls inget för barn. Huvuden flyger och maskliknande raseriiglar krälar över fradgatuggande monster, men det finns hela tiden något allvarligt över det, iställer för "coolt".
Likt "Sagan om de Två Tornen" finns här också en ekologisk ton, en ännu tydligare kritik mot människans tendens att riva sönder allt och tänka kortsiktigt. Vissa stunder kanske det är väl mästrande, men å andra sidan är även dessa stunder så snyggt och fantasifullt konstruerade att man glatt köper det eventuella budskapet. Trädandarna, till exempel, är ju bara för sköna, med sina snurrande huvuden, klickande ljud och avhållsamhet från kloka ord eller repliker över huvud taget. Och det är långt ifrån så att djuren alltid står för det stillsamt förnuftiga - de kan lika lätt förvändas av hat som människorna.
"Princess Mononoke" är inte i skrivande stund helt lätt att få tag på, men är väl värd besväret eller den större utgiften. Om man bara nöjer sig med vad som finns hos lokala videohökaren så missar man ju som bekant en hel del, såsom starka tecknade kvinnliga karaktärer som inte nödvändigtvis måste vara lättklädda för det, en atmosfär och stämning som en Disneyfilm aldrig skulle ha ro att försöka förmedla och en aning av gamla myter man inte känner till men gärna lär sig mer om.
Värt att nämna är också att den mycket väl kan ses med engelskt tal, med bra röstinsatser från bland andra Claire Danes, Billy Bob Thornton, Gillian Anderson och Billy "Almost Famous" Crudup.
Trivia: Miyazaki är inte direkt okänd i branschen. Han är bland annat en stor inspirationskälla för Pixar, och John Lasseter har i en intervju nämnt att ett sätt att lösa ett kreativt problem för dem kan vara att spana in en Miyazaki-film, medan Akira Kurosawa listade hans "My Neighbor Totoro" bland sina hundra favoritfilmer.
© Anders Lindahl
2003-05-06
Originaltitel: Mononoke-hime
Japan, 1997
Regi: Hayao Miyazaki
Med: (engelska röster) Gillian Anderson, Billy Crudup, Claire Danes, Keith David, John DeMita, John Di Maggio, Minnie Driver
Genre: Action, Animation, Fantasy, Äventyr
Teman: Studio Ghibli
Ingår i följande teman
