Wild Wild West (1999)
Ted Levine är med!
Ok, det här inte någon särskilt bra film, men det finns tillfällen då en stökig, tramsig och ganska meningslös historia kan vara såpass underhållande och snyggt gjord att den ändå bör tilldelas tre poäng. Så är, som ni kanske anat, fallet med "Wild Wild West".
Sonnenfeld, som började sin karriär som filmfotograf och regidebuterade 1991 med "Familjen Addams", har skapat en lite egen stil med ganska överdriven dekor, tjusiga effekter och en mycket stor glimt i ögat. Vad han saknar är kanske lite mer styrsel på historierna, som gärna vimsar omkring som nackade höns, lustiga att se men till föga bestående nytta.
"Wild Wild West" har inte bara Will Smith gemensamt med Sonnenfelds "Men in Black" från 1997. Ett omaka par med presidenten som uppdragsgivare ska även här mer eller mindre rädda världen i ett komiskt actionäventyr med ganska storslagna effekter, även om det den här gången utspelar sig på Vilda Västern-tiden. De har olika tillvägagångssätt och åsikter men det är givetvis deras kombinerade kunskaper som gör att de slutligen Klarar Skivan.
Två saker gör "Wild Wild West" nästan värd att se, ja definitivt underhållande iallafall. Det ena är effekterna, förstås. De är spektakulära, påhittiga och allmänt roliga att se. Det andra är skådespelarna. Sonnenfeld kan välja folk, han. Will Smith och Kevin Kline är ju närmast självgående och gör vad som förväntas av dem. Kenneth Branagh är osannolikt rolig och övertygande som rullstolsburen, teknikfixerad, helt igenom ond sydstatare med hämnd för inbördeskriget på hjärtat. Han måste ha haft illa skoj. Att sedan få se fantastiska Ted Levine glädjer mig alltid. Här är han Branaghs hantlangare, en elak och snuskig typ med tratt i örat. Levine spelar rollen helt utan stolthet, synbart entusiastisk inför uppgiften att föreställa en karaktär som tittarna bara hoppas ska försvinna från bioduken så snart som möjligt. Salma Hayek gör kanske ingen jätteprestation, hon hade bra mycket mer utstrålning i exempelvis "Desperado", men söt är hon ju som alltid.
Manuset, ja det är som det är, en ursäkt att leka lite. Särskilt raffinerat är det ju inte, utan förlitar sig mest på skådespelarnas karisma, och tonen är tramsigt uppsluppen nästan hela tiden. Inget direkt ont i det, men när det plötsligt smyger sig in ögonblick av nästan-allvar blir det inte så lyckat, nästan lite olustigt faktiskt. Som om någon på ett barnkalas skulle ta tillfället i akt att berätta en riktigt mörk och deprimerande historia. Lyckligtvis händer detta mycket sällan.
Just den här sortens situation, där två grälande, i grunden goda typer, måste samarbeta för ett högre mål verkar vara en outtömlig källa till mer eller mindre begåvade filmer. Det här är ... en till, och den är ganska kul. Tre russin till en ganska effektiv tidsdödare utan andra ambitioner eller värden.
© Anders Lindahl2001-04-21